Inom ramen för en internetbaserad kurs i informatik, som jag läser under sommaren, har denna fråga fungerat som utgångspunkt för kursen. Såhär gav jag ett avgränsat perspektiv på ett möjligt svar:

”Vad är webb 2.0?” För att besvara denna fråga kan först och främst begreppet i sig granskas. Med ”webb” indikeras att det handlar om internet, närmare bestämt webben. Benämningen ”2.0” indikerar en förändring från ett tidigare tillstånd: något som inte längre är ”1.0”, samt anspelar på den datorterminologi som används för att beteckna en version i utvecklingen av exempelvis datorprogram. Således kan begreppet stå för en ny fas, en ny version av webben, som har potential att uppgraderas till ännu en ny version. Men webben utvecklas inte revolutionärt, det är något som utvecklas över tid genom ett samspel mellan teknologisk innovation, ekonomiska förutsättningar och individers ianspråktagande av tekniken (Vossen & Hagemann 2007: 137). Webben är inte heller helt homogen, det som kan känneteckna webb 2.0 lär inte finnas i allt som existerar på webben, utan begreppet används för att framhäva vissa egenskaper och tendenser. Det handlar således om att framlägga karaktäristiska utvecklingsmönster.

I en av de grundläggande publikationerna om webb 2.0, av O´Reilly (2005), så presenteras begreppet som en utvecklingstrend och läggs fram i ett perspektiv för att intressera företag att lära sig mer och skapa profit på denna trend. Även Vossen och Hagemann (2007) har ett bias mot detta perspektiv, men ger en mer detaljerad beskrivning av det som presenteras av O´Reilly (2005). Däremot bygger inte dessa författare upp sitt ”webb 2.0-begrepp” på specifika egenskaper hos överlevarna av IT-bubblan, alltså konsekvensen av att IT-företag övervärderades vilket resulterade i flera börskrascher över världen, som O´Reilly (2005) gör i form av dikotomierna: före/efter IT-bubblan eller webb 1.0/webb 2.0. De ser snarare webb 2.0 som resultatet av samgåendet och samverkan mellan ”data”, ”funktionalitet” och ”socialisation”. Data är de tjänster och applikationer som utvecklats och presenteras på internet. Funktionalitet handlar om de teknologiska innovationer som möjliggjort utvecklingen av internets infrastruktur och slutligen socialisation som handlar om hur webben i själva verket används av personer och organisationer (Vossen & Hagemann 2007: 65).

Fokus har, i och med webb 2.0, förflyttats från att informationen på webben samlas i färdigförpackade statiska presentationer, som framförallt styrdes av företag och annonsörer, till att istället aktivera användarna av webben till att bli medskapare av det som presenteras för dem själva och för andra (Vossen & Hagemann 2007: 66). Detta nya engagemang väcker frågor om gränsen mellan privat och offentligt. Den förstorade rollen för den enskilde användaren visar sig i hur dess kompetens används i utvecklingen av tjänster på webben. Grundtanken är att tjänsterna ska bli bättre ju mer användarna använder dem (Vossen & Hagemann 2007: 15f). Detta baserar sig på att den skapade helheten (kompetensen/kunskapen) är större än de individuella delarnas kompetenser/kunskaper (se http://en.wikipedia.org/wiki/Emergence, 2008-06-30). Effektiv användning av detta fenomen, genom teknik och applikationer, skapar kunskap och produktiva samarbeten, som exempelvis det användargenererade uppslagsverket Wikipedia.

Tillgängliggörandet av kärndata, såsom exempelvis satellitkartor, som kan överföras till andra tjänster på webben skapar en ekonomisk vinstpotential att äga dessa kärndata (O`Reilly 2005). Förflyttningar av information över webben, som förefaller att vara gratis för slutanvändaren, har blivit snabbare och enklare genom teknologisk innovation och hanteras nu på ett mer effektivt sätt via applikationer som beter sig mer som skrivbordsbaserade applikationer i sin presentation för slutanvändaren (Vossen & Hagemann 2007: 67). Den information som finns tillgänglig på internet, eller exempelvis som produkter i internetbutiker, tenderar att ta till vara på webbens potential att skapa tillgänglighet för små och udda varor/information till att nå slutanvändaren (Vossen & Hagemann 2007: 18). Information går i riktning mot att nu ”stötas ut” och anpassas gentemot slutanvändaren behov, som att ta del av de senaste uppdateringarna av en webbsida, istället för ett repetitivt engagemang hos användaren (Vossen & Hagemann 2007: 167). Ofta tenderar detta nya engagemang till att skapa ett mervärde hos det ursprungliga information, som att ge ett omdöme om en produkt, och på så sätt bidra till utvecklingen av informationen (Vossen & Hagemann 2007: 67). Här väcks frågor om engagemang och förtroende mellan användare samt hur information uppmärksammas på webben.

Referenser

O´Reilly,T. , (2005), What Is Web 2.0: Design Patterns and Business Models for the Next Generation of Software, http://www.oreillynet.com/pub/a/oreilly/tim/news/2005/09/30/what-is-web-20.html, 2008-06-12<o:p></o:p>

Vossen, G., Hagemann, S., (2007), Unleashing Web 2.0: From Concepts to Creativity, Morgan Kaufmann Publishers: San Francisco <o:p></o:p>

Wikipedia, http://en.wikipedia.org/wiki/Emergence, 2008-06-30

Bernhard Rieder reflekterar i ett blogginlägg över den stora flora av litteratur om webb 2.0 som finns tillgänglig. Han riktar kritik (vilket kan vara på sin plats), i 6 punkter, mot böckernas vetenskapliga relevans.

There are many things to be said about Clay Shirky’s recent book “Here Comes Everybody: The Power of Organizing without Organizations” and a lot has already been said. The book is part of an every growing pile of Web 2.0 literature that could be qualified as “popular science” – easily digestible titles, generally written by scholars or science journalists, which are generally declaring the advent of a new age where old concepts no longer apply and everything is profoundly transformed (knowledge, education, the economy, thinking, wisdom, organization, culture, journalism, etc.).

A couple of weeks ago I wrote a paper, for a class in media and communication studies, about weblogs, citizen journalism and the public sphere. The paper begins with an account and critique of Habermas concept of the public sphere. After that I discuss cultural and economical developments within western news media and how it has affected contemporary news organization. Special attention is given to how media has increased the transformation of visibility of actions and the new possibilities for interaction between the former audience and the producers of news content. The paper finishes with a discussion of weblogs and citizen journalism as a potential emerging public sphere.

Read the paper

Jag har tidigare skrivit om vänskapens strukturering och omvandling på sociala nätverkssidor som Facebook. De media som internet, och i detta fall Facebook, utgörs av formar de möjligheter individen erbjuds till att skapa relationer till en annan individ. Relationen behöver inte basera sig på ett gemensamt engagemang men på ett internetmedierat samförstånd i att “acceptera” varandra att bli “vänner” genom att information om dem och deras sammankopplas och synliggörs. Det handlar således främst om ett synliggörande av varandra och inte nödvändigt vis om en mer intim relation.

Mediet strukturerar information genom att forma de handlingsmöjligheter har att forma och uppleva webbtjänster. På så sätt, precis som utanför internet, gör omgivningen möjligt att utifrån omgivande information forma vägen fram till hur en relation ska synliggöras. Varaktigheten i mediet gör att information blir statisk, synlig och inte lika flytande som i icke-medierade sammanhang. Det handlar då om att konkretisera en relation och kanske ta beslutet att föra samman olika människor som inte annars skulle föreställas ha någon koppling till varandra.

Angående att det finns en gräns på 5000 vänner på Facebook så frågar sig Steve Levy på Newsdesk: “How many friends are too many?” (Länk ursprungligen från Social media). I en kommentar till artikeln utvärderar en person sitt eget användande av de sociala nätverkstjänsterna och vilka han kallar för vänner:

ugh, I hate it when people just randomly add others onto their “friends” list… I go through every couple of months and take off the people I don’t actually ever talk to… and I don’t have anyone on my friends list that I haven’t actually met in person, so that means I’m taking off people that I at one point had some kind of connection with… but we don’t anymore, so why keep them on?! A lot of people use it as a self-esteem booster… well that’s just fine, if you’d rather lock yourself in a room for 12 hours a day pretending to have a social life instead of going out and getting one. But you know what? Most of us on facebook and myspace secretly mock the non-celebrities who have a ridiculous number of friends… because we know what’s up. Maybe one day they’ll clue in too.

Han upplever att antalet vänner fungerar som statushöjande och för att höja det egna självförtroendet i en känsla av popularitet. Hur ska mediet användas?

I mitt nuvarande uppsatsarbete, som handlar om unga föräldrar, har jag läst igenom flera självreflexiva bloggar och skummat igenom massvis. Ett fynd från läsandet, som inte kommer komma med i den slutliga uppsatsen, är bloggarnas matvanor. Bloggarna, som är i åldern 14-22 år, talar sällan om vad de ska äta eller har ätit. När de väl gör det så är det tacos som dyker upp. Vad är det för speciellt med tacos?

Jag tror att det fortfarande ses som ”annorlunda” mat: något som man inte äter så ofta och avviker från övrig mat som äts. Jag har visserligen inga belägg för detta, men jag föreställer mig även att tacos inte funnits att köpa i svenska matbutiker speciellt länge. Det är en rätt som är enkel att tillaga, vilket gör att den blir tillgänglig för fler personer att göra och äta. Blogginläggen, som antingen pekar bakåt mot det som hänt, från och med det tidigare blogginlägget, eller framåt mot vad som ska hända, så sticker denna matvana ut som något positivt avvikande.

Per Wirtén, chefredaktören för samhällsmagasinet Arena, reagerar över “skvallerflodens” förändring i tidningens aprilnummer. Internet gör, enligt honom, att skvaller och paparazzibilder får en ny status på mediemarknaden. Det som tidigare tillhörde den traditionella pappersbundna kvällspressens inkomstkälla ska nu ha blivit något som gratis kan klickas fram på datorskärmen. Författaren menar att detta för med sig att den traditionella papperspressen, såsom Aftonbladet och Expressen, kan sonika återgå till sin tidigare form som “fräcka nyhetstidningar”. Detta sätter verkligen stort hopp till att internet ska ta hand om det “mjuka” och snaskiga mediehändelserna medan kvällspressen ska stå som solida institutioner och förmedla nyheter, likt morgontidningarna.

Antagandet om att tidningarna kommer att återgå till någon tidigare form och nytt tilltal är knappast sannolikt. Vad är det som säger att medieanvändarnas konsumtion av skvaller och bilder mättas med internet? Inte heller är det sannolikt att kvällstidningar, som skapar sin profit på lösnummer, skulle bli mer inriktade mot, som jag tolkar det, “hårda” nyheter. Där redan morgontidningarna som ger nyheter efter ett mindre kändiscentrerat perspektiv.

I konkurrenshänseende så har kvällstidningarna, i jämförelse med internetmedier, fortfarande den stora fördelen av att vara i den icke-medierade delen av människors liv. De finns i tryck, i fysisk gestalt och löpsedlarna hänger synliga intill tobaksaffären. De bryter in i vardagen på ett tvingande sätt. Internet innebär ofta att individen själv får söka reda på innehållet och inte få det direkt presenterat förrän personen möts av en webbsida. Mediekonsumenter kommer att ta till sig kvällstidningarna, som kanske får närma sig det som sker på internet allt eftersom att det blir en större del av människors liv. Samtidigt har de möjlighet att använda sig av internetgenererat innehåll för att skapa rubriker. Än så länge lever den icke-digitaliserade tidningen.

Spontan knattehejarklack i Stockholm

Senaste numret av nyhetsbrevet från PR- och kommunikationsföretaget Springtime skrivs det om de nya folkrörelser som uppstår genom de kontaktytor mellan människor som skapas genom öppna rum för utbyte och engagemang över sociala nätverk. Med andra ord, att folk som inte direkt behöver känna varandra organiserar sig spontant och strävar, genom en kollektiv handling, mot ett gemensamt mål. Det är således en decentraliserad organiserad sammanslutning av människor som tillfälligt, men kan bli varaktigt, sluts upp och bland annat har potentialen till att bli en maktfaktor.

Detta beskriver det som ofta omnämns som “smart mobs” eller flash mobs. Som förövrigt är just det som bloggen Smart mobs handlar om.

Det intressanta med detta nyhetsbrev är inte detta fenomen i sig utan det exempel som de använder. Genom Facebook har medlemmar kunnat anmäla sig till att heja fram ett slumpvis utvalt knattelag i fotboll i bland annat Malmö. Enligt Skånska dagbladet anmälde sig drygt 800 personer redan i mars för detta event i Malmö som skulle ske i april. Vad som sen skedde förtäljer inte artikeln, men fotbollsförbundet ställde sig kritisk till engagemanget. I videofilmen ovan visar vad resultatet blev av en uppslutning för samma syfte i Stockholm.

Nu på söndag är det dags igen, men denna gång är det i Linköping då Hemgårdarnas BK ska hejas fram när de möter LKB Gottfridsberg.

Läser ett intressant och angeläget inlägg på SmartMobs. Författaren menar att människor nås av ett medierat budskap om en händelseutveckling som de kan förändra.

Den burmesiska militärjuntan har skurit av förbindelsen till omvärlden och begränsar hjälpsändningar. Samtidigt nås människor via twitter, bloggar, bilder och videos om händelsen. Vi är delaktiga i det som sker, fast på distans. Informationen finns där och det kan vara möjligt att agera tillsammans i gränssnittet för att förändra situationen. Hur stort moraliskt ansvar har var enskild individ?

Läs mer på SmartMobs

För någon vecka sedan, vid ett flertal tillfällen, var det strömavbrott i hela kommunen. Det första kom oväntat en sen fredagskväll och förändrade hela området. När ljuset försvann kom människorna fram; ficklampor, tända ljus och rop förändrade hela till feststämning. Den uteblivna elen fick även mig att reflektera över hur sårbara vi är utan den. Då har vi bara oss själva och våra fysiska verktyg i vår direkta omgivning att lita på. Vi upphör vara medierade, våra förläningar av oss själva släcks ner.

Dagen efter besökte jag kommunens hemsida för att få mer information om händelsen. Ingenting var rapporterat om händelsen. Sökte även igenom de stora kraftbolagens hemsidor efter mer information. Ingen information där heller. En tid efter kom ytterligare ett strömavbrott.

Senare under dagen begav jag mig för att handla. Det visade sig vara ett illa valt tillfälle. Jag kom till affären 3 minuter innan ett, av kommunen, planerat strömavbrott skulle äga rum. Varför hade det inte stått någonting om detta på kommunens webbplats? Först tre dagar efter det första strömavbrottet så kommer det fram information om händelsen på kommunens webbsida.

Vid sådana här tillfällen, där samtliga invånare berörs, är det av yttersta vikt att samhällsservicen till kommuninvånarna fungerar. Här ska kommunens webbplats fungera som en länk som förmedlar uppdaterad information till invånarna. Tekniken finns där, det är möjligt att snabbt uppdatera en webbsida med nödvändig information. Nu går det helt enkelt för långsamt. Om informationen hade funnits där skulle tillförlitligheten för webbplatsen ökat markant.

Inte heller finns det någon plats där kommuninvånare kan samlas på internet för att diskutera händelser i kommunen. Det är bara enkelriktat information, från kommunens hemsida och lokala tidningar, som kan diskuteras ansikte-mot-ansikte. Det behövs en plattform för kommuner där lokala frågor kan diskuteras.

Ett EU-finansierat projekt, Primelife, har inrättats för att utveckla internetlösningar och applikationer som ska leda till en ökad personlig integritet samt diskutera identitetshantering på internet. Från Sverige deltar Karlstads universitet och dess datavetenskapliga avdelning i projektet.

Individuals in the Information Society want to protect their autonomy and retain control over personal information, irrespective of their activities. Information technologies hardly consider these requirements, thereby putting the privacy of the citizen at risk. Today, the increasingly collaborative character of the Internet enables anyone to compose services and to contribute and distribute information. Throughout their life with all its different facets, individuals will leave a trail of personal data. This enables various drawbacks for citizens and forms of unforeseen data use not endorsed by the citizens concerned. Employers access applicants’ online community profiles before inviting them to a job interview. Social networks in different countries have used details of customer’s online shopping habits or personal preferences without their permission. Such incidents raise substantial new privacy challenges:

1. how to protect privacy in emerging Internet applications such as collaborative scenarios and virtual communities
2. how to maintain life-long control over one’s private sphere.