Jag  har  valt  att  reflektera  över  de(t)  sannings-  och  kunskapsuppfattningar  som  förmedlas genom svenska versionen av den användargenererade nätencyklopedin Wikipedia. Istället för att granska enskilda artiklar så  riktas  istället  intresset  till  riktlinjer och policyer som,  i olika utsträckning, kollaborativt utarbetats av Wikipedias deltagare och grundare. Dessa riktlinjer är således mer  eller mindre kontroversiella. Det  finns dock  ett  antal officiella policyer  som  är svårare  att  förändra  än  de  övriga  riktlinjerna.  Dessa  betraktas  ofta  som  accepterade  av ”allmänheten” och är den standard som man anses bör följas. På detta vis är det inte en direkt kulturanalys av de skeenden och verksamheter som bygger upp tjänsten, om nu inte detta sker indirekt, utan snarare om de dokument som är möjliga att referera till för att hävda sin sak och som utgör ”tanken” med Wikipedia. Med utgångspunkt från detta handlar det således om de anspråk  på  sanning  och  kunskap  som  artiklarna  får  möjlighet  att  göra  i  förhållande  till någonting  annat  som  de  förhåller  sig  till.  Wikipedia,  är  som  sagt,  ett  kollaborativt användargenerat  uppslagsverk  där  deltagare  både  är  skapare  och  konsumenter  av  innehåll vilket därmed överskrider andra former av statisk förmedling av medielagrad information. De eventuella  anspråk  som  görs  på  sanning  och  kunskap måste  (i  det  ideala  fallet)  fästas  på något,  nämligen  argumentation,  en  argumentation  som  kan  få  kraft  genom  att  hänvisa  till vedertagna riktlinjer där de fleras aggregat av massivt samtycke (under förutsättning att det är just samtycke det handlar om) skapar en utgångspunkt för bedömning.

För mig uppkom  intresset för att välja  just Wikipedia när  jag fick en artikel refuserad, med hänvisning till policy. En artikel som för mig var både kunskap och sann. På så sätt vill jag ta reda på mer om dessa riktlinjer.

Samtliga policyer går in i varandra. En som kan betraktas som överhängande de övriga är: Strunta i reglerna [5]. På detta vis ges deltagare en anarkistisk möjlighet till förändring, om de anser att reglerna hindrar personen från att utveckla tjänsten. Detta är då lite av en paradox, regler/riktlinjer är till för att följas men du behöver inte följa dem om de hindrar dig. På så sätt är  de  regler med  undantag  och  detta  levererar  en  specifik  syn  på  kunskapsutveckling  om
något  som  bryter  loss  och  går  in  på  nya  oetablerade  vägar  (jämför  här  Feyerabends vetenskapsideal,  se  Hartman,  2004,  s.  183).  Dock  kan  detta  hamna  i  motsättning  till  den grundläggande tanken i riktlinjerna, att om de flesta håller något för sant så är det också sant, dvs. ett mer eller mindre fragilt konsensus råder [4]. Något som i konfliktsituationer ska vara baserat på  argumentation. Formuleringar  ska därför enligt  riktlinjen Skriv utifrån en neutral utgångspunkt [6] vara formulerade så att alla kan acceptera dem. Vidare kan detta bli en fråga för  hur  konsensus  faktiskt  uppkommer.  Hållningen  som  levereras  i  riktlinjen  Förutsätt  att andra  har  goda  avsikter  [1]  innehåller  tanken  om  det  goda  kollektivet  som  vill  bidra  till utveckling av tjänsten, att det finns goda intentioner. På så sätt kan även den tidigare nämnda riktlinjen [5] blir förstålig. Davidsons välvillighetsprincip ligger här nära till hands (se nedan).

Kunskap, enligt den klassiska analysen,  innebär sanna  rättfärdigade  trosföreställningar som man har goda skäl att  tro på  (Hartman, 2002, s. 31ff). Sanning kan enkelt sett ses som överensstämmelse med världen, där trosföreställningar är sanna om det som tros på verkligen är  fallet  (Hartman,  2004,  s.  22).  Eftersom  att  texten  om  Verifierbarhet  [6]  just  heter verifierbarhet så ligger det nära till hands att se Wikipedia som ett projekt utifrån den logiska positivismens kunskapsanspråk på verifierbar kunskap. De artiklar som produceras ska därför inte vara helt  fristående, utan baseras på andra källor  som verifierar de anspråk på kunskap som görs gällande och på  så  sätt berättigar dessa och gör dem  sanna. Så,  i  förenklad  form, utifrån  att  en  sats  i  en  artikel  är  sann  eller  falsk,  eller  meningsfull,  baserat  på  enskilda observationer (eller källor). Där källor ges olika vikt baserat på dess vetenskapliga status [4].

Dock  är  det  med  detta  svårt  att  slutligen  verifiera  något,  som  kanske  skulle  visa  sig  i Wikipedias  progress  i  att  aldrig  vara  något  avslutad. Därför  bör  det  inte  handla  om  slutlig verifiering.  Detta  uttrycks  även  i  riktlinje  [4]  där  det  som  eftersträvas  är  att  så  nära  som möjligt  avspegla  en  ”sann  neutral  infallsvinkel”.  Idéer  presenteras  så  att  de  inte  ska förekomma  några  motsättningar  mellan  olika  åsiktsbildningar,  sanning  blir  därför  till  att
kompromissa  för att nå överensstämmelse mellan ett  stort  antal deltagare. Här  ligger därför tanken  om  koherens,  på  så  sätt  närmas  även  relativism.  I  samma  riktlinjer  värjer man  sig också  från  fullständig  objektivt  sakframställande,  som  anses  vara  omöjligt  och  hävdas, tillsammans med neutralitet, vara vars innehåll är beroende av  tid, plats och person. Å andra sidan är det  av  intresse  inte vad  som  egentligen  är utan vad andra anser, men  i detta är det också ett  inbyggt kunskaps- och sanningsanspråk. Det som hävdas måste vara både sant och
kunskap oavsett om själva innehållet i artikeln är sann så måste det förhålla sig förenligt med hur det verkligen förhåller sig. Eftersom att det är den delade, allmänt accepterade, kunskapen som får gälla så är det en teori om sanning baserat på konsensus som gör sig gällande. Det är så  det  beskrivs  i  riktlinjerna, men  detta  kan  också  ses  som  ett  pragmatiskt  projekt. Där  de konsekvenser vissa anspråk har gör gällande dess giltighet som kunskap och sanning, dvs. om inte en sats mottas positivt av samfundet av användare betraktas det  inte heller som kunskap och sant.

Davidson (2004, s. 342) talar om tre former av kunskap, eller olika sätt att få tillgång till verkligheten. Den första formen handlar om hur kunskap om den naturliga världen är möjlig genom ett medvetande, den andra formen handlar om hur det utan evidens eller observation är möjligt  att  veta  innehållet  i  ens  eget medvetande  och,  slutligen,  hur  det  är möjligt  för  ett medvetande att ha kunskap om ett annat  (Davidson, 2004,  s. 344). Dessa är  irreducibla och
ingår hos Davidson i ett holistiskt projekt där gränserna mellan dem är suddiga. Till detta kan det objektiva, subjektiva och intersubjektiva kopplas. Den objektiva sanningen är bara möjlig genom  kommunikation  och  blir  därav  något  intersubjektivt.  Tillsammans med  andra  ingår människan  i  en  medvetandegemenskap  vilket  grundar  subjektiviteten  (Davidson,  2004,  s. 355). Detta kan jämföras med triangulering nedan. Denna medvetandegemenskap kan ses vara utsträckt  i deltagande  i Wikipedia. Kopplat  till detta är även att en  intersubjektiv norm är en
objektiv norm, vilket betyder att det människor enas om är det som är sant (Davidson, 2004, s. 348). Detta  stämmer  väl  överens med Wikipedias  projekt  om  att  en  konsensus  ska  uppstå kring texter och att de vid otydligheter ska diskuteras för att en konsensus ska uppstå (detta är något  som  skulle  kunna  diskuteras  utifrån  Habermas  universalpragmatik).  På  så  sätt  är medvetandegemenskapen  den  måttstock  i  hur  världen  betraktas,  de  är  genom  andra  och språket  som  tänkande  uppstår  (Davidson,  2004,  s.  354f).  Välvillighetsprincipen  är  en

människosyn  och  sätt  att  tolka  och  förstå  andra människor.  Andra människor  förstås  som logiskt konsistenta och att vi skulle reagera på ett likartat sätt i en likartad situation, dvs. gör människan  logisk och att den har sanna övertygelser om världen som stämmer överens med  ens  egna  (Davidson,  2004,  s.  347). Wikipedia  bygger  på  en  tanke  om  radikalt  förtroende. Detta innebär i princip att deltagarna betros besitta den kunskap och ansvar som behövs för att kunna  producera  och  utveckla  ett  webbaserad  uppslagsverk.  Det  är  deltagarna  som tillsammans ska vara i kontroll.

Triangulering  innebär  en  ömsesidighet,  att  skapa  förståelse  av  den  andres  tankar  och betydelser. att tillsammans ha en gemensam  erfarenhet  som  skapas av en gemenskam orsak (Davidson,  2004,  s.  349).  Betrakta  varandras  reaktioner  på  stimuli  och  därigenom orsaksbestämma  och  ge  tankar  och  tal  innehåll.  Här  uppstår  då  det  subjektiva  ur  det intersubjektiva och i detta är det objektiva förbundet. Men tolkningen är tagen med en speciell
mätapparatur, vilket inte gör den mindre giltig men beroende av den specifika mätapparaturen som man tolkar den andre (Davidson, 2004, s. 351). För att de ska kunna uppstå en förståelse vid kommunikation mellan talare och tolkare så måste det förstås vad talaren menar med sina ord  (Davidson,  2004,  s.  346). Därför  är  det  viktigt  på Wikipedia  att  be  om  förtydliganden, något som betonas i policyerna.

Noter

[1] Wikipedia:Förutsätt att andra har goda avsikter, officiell policy
[2] Wikipedia:Otillbörlig vikt
[3] Wikipedia:Relevanskriterier
[4] Wikipedia:Skriv från en neutral utgångspunkt, officiell policy
[5] Wikipedia:Strunta i reglerna, officiell policy
[6] Wikipedia:Verifierbarhet, officiell policy
(Samtliga hämtade 2009-02-12 11:30)

Litteraturförteckning

Davidson, D. (2004) Språk, tanke och handling. Stockholm: Thales.

Hartman, J. (2004). Vetenskapligt tänkande. Från kunskapsteori till metodteori. Lund:
Studentlitteratur.

Klippet finns även att se på keepcontrol.eu, där även tips ges på vad man kan göra när man själv utsätts för (e)mobbning (se även Mediarådet och BRIS).

Verket kan på en nivå tolkas som en allegori över Internet. Uppkopplad framför skärmen uppfattar man sig lätt som onåbar, med voyeurens känsla av kontroll och distans. Men i själva verket, menar Tabaimo, är man i samma stund översköljd av en våg av intryck och desinformation. Man hamnar i sammanhang man annars aldrig skulle ge sig in i, och upplever en fiktiv avskildhet när man i själva verket står under ständig övervakning.

Verket kan självklart tolkas på andra sätt och innehålla andra dimensioner, tex sätt att se på kvinnlighet.

Båda fallen visar på hur vissa ord har blivit taget för givna i språkbruket att det inte längre förknippas med sina produkter. På samma vis som huvudvärkstabletter ofta associeras med olika fabrikat istället för att just kallas för ”huvudvärkstabletter”. Ord och produkter som inte har frånkopplats från sin aktivitet är inte tillåtet på samma vis.

Media är användandet av teknologi för att externalisera mening, vilket är något som skapar en kommunicerbarhet mellan människor utan ett behov av att vara i direkt samvaro (Hannerz 1992, s. 26)[1]. Multimediala internetmedium och teknologier har gjort det möjligt att överskrida det spatiala, temporala och tillfälliga för lagring av information i externaliserad form i gemensamma arenor för kommunikation och meningsskapande (jfr. Hannerz, 1992, s. 32). Detta har på sina håll skapat en kulturell komplexitet där olika kulturella flöden möts och blandas, vilket är beroende av den sociala strukturen. Det kulturella flödet finns överallt och även i medierad tillvaro där människor blir erfarbara för varandra genom medierad samvaro (jfr. Hannerz, 1992, s. 4). Detta blir möjligt genom att människor skapar artefaktuella förläningar av sig själva och gör sig själva tolkningsbara (jfr. Hannerz, 1992, s. 4). De existerar på internet som externaliserade former, eller yttre former, av sig själva, precis som det existerar avlagrade externaliserade former av mänsklig aktivitet på internet vilket fungerar som material för meningsskapande. Yttre form kan också tolkas som media, dvs. den form som möjliggör externalisering och inte själva produkten av denna aktivitet. Former för externalisering finns det ett stort utbud av på internet.

Den medierade omgivningen är i stor utsträckning mänskligt gjord även om förekomsten av artificiella processer, som programmerade skript, gör att den ursprungliga mänskliga aktiviteten för internet som medium döljs (jfr. Hannerz, 1992, s. 8 )[2]. Kunskap kan därför göras tillgänglig i symmetriska och asymmetriska flöden och där det exempelvis bildas nya former av arbetsdelning på internet i och med det nya former av kunskaper görs tillgängliga (jfr. Hannerz, 1992, s. 52). Den kulturella komplexiteten ökar i takt med att den externaliserade meningen ökar och därmed ökar även möjligheterna för att kritisk massa, och även serendipity, ska uppstå (Hannerz, 1992, ss. 8, 26, 48). För att koppla detta till Benedict Andersons begrepp ”imagined communities” så kan människor på internet känna att de har något gemensamt med andra människor trots att de inte träffats utanför mediet (Hannerz, 1992, s. 28). Men deras möten ska inte förringas, de är möten som sker i externaliserade utrymmen, och är en del av en kulturell spridningsprocess inom såväl som riktat utåt från internet och likväl kan de ta ytterligare social spridning. Internet ökar potentialen för många-till-mångakommunikation vilket kan skapa ett bredare och mer symmetriskt flöde av kultur, där fler kan vara producenter och konsumenter av kunskap och där periferin kan ta större utrymme som kulturförmedlare (jfr. Hannerz, 1992, ss. 85-89). Detta kan också förstås ligga bakom socialt organiserade kulturella apparater på internet, som till exempel användargenererade webbsidor och webbtjänster. Detta är något som förknippas med utvecklingen mot webb 2.0. Facebook är en sådan kommunikationsarena. Där finns det inneboende potential att utnyttja människors sociala nätverk för att skapa sociala organiseringar som formar aktiviteter såväl på som utanför internet[3].

På Facebook går det att skapa grupper som har mer eller mindre uttalade syften. Medlemmar till grupperna kan värvas på flera sätt. Inom Facebook värvas medlemmar bland annat genom att utnyttja människors explicita sociala nätverk eller att gruppen söks upp på annat sätt. Det är således intressegemenskaper som bildas. I fokus här är grupper som organiserar sig genom mediet för att genomföra så kallade ”flash mobs” i offentliga utrymmen. De utnyttjar således potentialen i att organisera människor på Facebook för att genomföra något som kan liknas vid konstformen happening. Några exempel tagna från Facebook: ett antal människor organiserar sig till att ”frysa till” på centralstationen en viss tidpunkt; vattenkrig där de som har röda tröjor och blå tröjor möter varandra på en offentlig plats; bilda en hejaklack för ett knattelag. Dessa händelser har engagerat över flera hundra människor.

Aktiviteten i sig styrs framförallt av ramverket rörelser och kan förstås som en subkultur som ämnar återta de offentliga utrymmena. Detta hamnar då i konflikt med statsramverket som ofta ses kontrollera de offentliga utrymmena. Marknaden har länge använt sig av happening och performances i reklamsammanhang men denna form av organisering sker utifrån människors eget engagemang till organisering. Den ingår i en kulturell komplexitet och en kamp om mening, som att den skulle kunna förstås som en kamp mot sunt förnuft: att inte bryta mot normer i de offentliga utrymmena. Men just normbrottet är en del av det kit som håller samman kulturen och gruppen. På så sätt kan det förstås som en motståndsrörelse som kastar om maktförhållanden i det offentliga utrymmet: de tar det offentliga utrymmet i anspråk. Mening och handlingsmöjligheter har tillgängliggjorts genom mediet.

Det finns ett kollektiviserat perspektiv, baserat på en kontextuell förståelse, om vad som ska ske, vilket formar gruppen och skapar dess tillhörighet till en subkultur (jfr. Hannerz, 1992, s. 70). Gruppen legitimeras och upprätthålls genom att finnas i en externaliserad form på Facebook och som i sig inte behöver redundans för sitt fortbestånd men meningsskapande till formen av redundans i vardagen kan generera ökat deltagande (jfr. Hannerz, 1992, s. 70). Stabiliteten inom gruppen och kulturen kan stärkas av en lyckosamt genomförd händelse som får kulturen att fortbestå. Det har uppstått en delad erfarenhet (jfr. Hannerz, 1992, s. 77). Dock om aktiviteten och de meningssammanhang som är kopplade till den upphör så upphör också subkulturen. Internet tenderar här att förstås som ett medium demokratiserar deltagande, men det finns personer som sätter agenda för vad och hur aktiviteten ska genomföras. Möjligheten att påverka kulturens benägenhet till förändring, det kulturella flödet, är därför ojämnt fördelat. Eller? Handlar det om ett samspel mellan olika likartade krafter? Kanske är det en chimär att det verkligen är ett många-till-mångamedium och där alla ha samma tillgång till det kulturella flödet. Samtidigt bör det beaktas att människor deltar med olika kulturellt bagage som kan skapa ytterligare kulturell komplexitet. Tillgången till kulturen är också begränsat av mediet och materiella tillgångar. Gruppen och kulturens förmåga att växa och fortbestå är beroende av förmågan att aktivera människor till engagemang och spridning av kulturen. Här är det viktigt att lyfta fram inre former, och kompetenser, som är nödvändiga för att utnyttja mediet för att förändra kulturella flöden genom att skapa externaliserade yttre former, såsom digital kompetens.

[1] Fenomenologin skulle här göra distinktioner mellan olika upplevelseformer för att nå kunskap (se Lübcke, 1991, ss. 51-52). Det medierade är inte givet i en direkt samvaro för subjektet, utan kan förstås som antingen något föreställt eller som något som talas och tänks på. På så sätt gör det medierade föremålet sig närvarande i avsaknad av den direkta upplevelsen. Detta handlar då om ett synteserande av perceptionsakterna inom subjektets intentionalitet riktat mot något genom ett perceptuellt begränsande medium.

[2] Detta kan jämföras med Karl Marx diskussion om varans fetischkaraktär: att ha blivit alienerad för det mänskliga arbete som ligger bakom varan.

[3] På och utanför internet ska här se som en förenklad abstraktion.

Litteraturförteckning

Hannerz, U. (1992). Cultural complexity – Studies in the social organization of meaning. New York: Columbia University Press.

Lübcke, P. (1991). Vår tids filosofi. Stockholm: Forum.

Anonymous (anonym) består av användare till vissa webbsajter och internetforum. Namnet är taget från den anonymitet under vilken användarna postar bilder och kommentarer. Namnet är inte knutet till någon speciell grupp utan används mer om medlemmar av internetkulturen. Anonymous har ingen hierarkisk struktur och inte heller någon ledare utan litar till individers bidrag till gruppen. Anonymous har flera måtton knutna till sig, ett av de mest använda är ”We are Anonymous. We are Legion. We do not forgive. We do not forget.”(Vi är Anonyma. Vi är Legion. Vi förlåter inte. Vi glömmer inte.) (Wikipedia)

Att organisera människor som skapar sig själva genom text, i en odifferentierad massa, är en intressant företeelse i radikalt förtroende. De delar en gemensam hållning och syn på vad internet ska vara och hur samhället i vissa frågor ska utvecklats mot. Detta gör organiseringen möjlig genom den delade kulturen. Kanske går det även att tala om någon motsvarighet i Sverige. Det skapas vissa förhållningssätt som förknippas med anonymiteten på internet och de anonyma användarna. Yttranden behöver inte tänka på de faktiska konsekvenserna om personen i sig inte behöver ta ansvar för dem. Så kallade ”hatkulturer” skulle då vara ett uttryck för detta.

(cc)

We found that social networks have clusters of happy and unhappy people within them that reach out to three degrees of separation. A person’s happiness is related to the happiness of their friends, their friends’ friends, and their friends’ friends’ friends—that is, to people well beyond their social horizon. We found that happy people tend to be located in the center of their social networks and to be located in large clusters of other happy people. And we found that each additional happy friend increases a person’s probability of being happy by about 9%.

(läs vidare)

På Bytessajten kan man ladda upp fotografier på saker som man vill byta och föreslå saker man vill byta mot. Man kan också söka upp olika objekt och föreslå byten.Det verkar onekligen lovande. Det vore intressant att se om någon större aktör följer efter, såsom blocket eller tradera, och börjar erbjuda samma tjänst.

Företaget som står bakom sidan heter Swapglobe.

Till inlägget har det kommit ett tips. Det är en svensk man som vill byta bort alla (verkligen alla?) sina ägodelar på en månad och kallar sig för Stefan the Swopper (se även bilderna på det han överväger byta bort). Han beskrivs som en performanceartist. Kanske är det ett konstprojekt. Likväl borde det inte bara sluta där. Att byta saker med varandra, utan att blanda in pengar, är i sig en ekonomi. Han gör det till en grej, precis som de bloggar som dokumenterar sitt konsumtionsstopp (buynothing, jonas hållbara blogg osv)  . Vissa av dem verkar även ha tjänat pengar på sitt engagemang.

Det är intressant att se var någonstans ens ägande slutar och i hur stor utsträckning görs detta projekt för att provocera? För visst väcker det uppmärksamhet när någon vill byta bort sina kalsonger.

För att göra en sista anmärkning. Konsumtion är en del av en livsstil, en del i ett självförverkligande projekt. På samma sätt bör ett återanvändanande-tion vara det. Det berättar också Stefan om i sin videodagbok, men att det kanske alltid har varit en del av honom: att byta.

Tack till Tipsaren som tipsade om länkarna.