Internetsociologi

Per Wirtén, chefredaktören för samhällsmagasinet Arena, reagerar över “skvallerflodens” förändring i tidningens aprilnummer. Internet gör, enligt honom, att skvaller och paparazzibilder får en ny status på mediemarknaden. Det som tidigare tillhörde den traditionella pappersbundna kvällspressens inkomstkälla ska nu ha blivit något som gratis kan klickas fram på datorskärmen. Författaren menar att detta för med sig att den traditionella papperspressen, såsom Aftonbladet och Expressen, kan sonika återgå till sin tidigare form som “fräcka nyhetstidningar”. Detta sätter verkligen stort hopp till att internet ska ta hand om det “mjuka” och snaskiga mediehändelserna medan kvällspressen ska stå som solida institutioner och förmedla nyheter, likt morgontidningarna.

Antagandet om att tidningarna kommer att återgå till någon tidigare form och nytt tilltal är knappast sannolikt. Vad är det som säger att medieanvändarnas konsumtion av skvaller och bilder mättas med internet? Inte heller är det sannolikt att kvällstidningar, som skapar sin profit på lösnummer, skulle bli mer inriktade mot, som jag tolkar det, “hårda” nyheter. Där redan morgontidningarna som ger nyheter efter ett mindre kändiscentrerat perspektiv.

I konkurrenshänseende så har kvällstidningarna, i jämförelse med internetmedier, fortfarande den stora fördelen av att vara i den icke-medierade delen av människors liv. De finns i tryck, i fysisk gestalt och löpsedlarna hänger synliga intill tobaksaffären. De bryter in i vardagen på ett tvingande sätt. Internet innebär ofta att individen själv får söka reda på innehållet och inte få det direkt presenterat förrän personen möts av en webbsida. Mediekonsumenter kommer att ta till sig kvällstidningarna, som kanske får närma sig det som sker på internet allt eftersom att det blir en större del av människors liv. Samtidigt har de möjlighet att använda sig av internetgenererat innehåll för att skapa rubriker. Än så länge lever den icke-digitaliserade tidningen.

För någon vecka sedan, vid ett flertal tillfällen, var det strömavbrott i hela kommunen. Det första kom oväntat en sen fredagskväll och förändrade hela området. När ljuset försvann kom människorna fram; ficklampor, tända ljus och rop förändrade hela till feststämning. Den uteblivna elen fick även mig att reflektera över hur sårbara vi är utan den. Då har vi bara oss själva och våra fysiska verktyg i vår direkta omgivning att lita på. Vi upphör vara medierade, våra förläningar av oss själva släcks ner.

Dagen efter besökte jag kommunens hemsida för att få mer information om händelsen. Ingenting var rapporterat om händelsen. Sökte även igenom de stora kraftbolagens hemsidor efter mer information. Ingen information där heller. En tid efter kom ytterligare ett strömavbrott.

Senare under dagen begav jag mig för att handla. Det visade sig vara ett illa valt tillfälle. Jag kom till affären 3 minuter innan ett, av kommunen, planerat strömavbrott skulle äga rum. Varför hade det inte stått någonting om detta på kommunens webbplats? Först tre dagar efter det första strömavbrottet så kommer det fram information om händelsen på kommunens webbsida.

Vid sådana här tillfällen, där samtliga invånare berörs, är det av yttersta vikt att samhällsservicen till kommuninvånarna fungerar. Här ska kommunens webbplats fungera som en länk som förmedlar uppdaterad information till invånarna. Tekniken finns där, det är möjligt att snabbt uppdatera en webbsida med nödvändig information. Nu går det helt enkelt för långsamt. Om informationen hade funnits där skulle tillförlitligheten för webbplatsen ökat markant.

Inte heller finns det någon plats där kommuninvånare kan samlas på internet för att diskutera händelser i kommunen. Det är bara enkelriktat information, från kommunens hemsida och lokala tidningar, som kan diskuteras ansikte-mot-ansikte. Det behövs en plattform för kommuner där lokala frågor kan diskuteras.

Anders Mildner som bloggar om nya medier för Sydsvenska dagbladet reflekterar över tillgänligheten till musik i olika mediagenerationer. I de tidigare mediagenerationerna har musik inte varit en färskvara utan något som förvärvats i ungdomstiden för att sedan hållas kvar, enligt Mildner. Han menar att svårtillgänligheten till att få tag på och lyssna musiken gjorde det svårt att ändra musiklyssnarbeteende.

Nu, däremot, antas fildelning och olika former av tjänster för spridning av musik såsom Last.fm gjort det möjligt att hinna med och hitta ny musik. Det är serendipity, att plötsligt finna något som man inte letade efter. Även om man kanske hade ett latent behov av just det musikfynd som uppenbarade sig.

Det är ju bara en teori, som kanske inte överenstämmer med hur det verkligen förhåller sig. Men det finns något i hur media omstrukturerar och möjliggör olika former av sätt att leva.