Sociala nätverkssidor – och informationsteknologi i allmänhet – har en struktur vari information om oss formas efter mediumets teknologiska möjligheter och våra handlingsmöjligheter. Därmed är presentationen av oss själva inte bara beroende av oss som individer utan även den kommunikationsarena som vi befinner oss i. Några av de valsitutationer vi står inför är: Vilken information ska jag presentera om mig själv och om andra? Hur kommer den att presenteras; vet jag det? Vad/Hur kommer mottagarna att tänka kring denna information? Är detta verkligen jag; är det så som jag vill vara, är detta hur andra bör förstå att jag är? Vad skapar möjliggör mediumet för strategier för mig och andra att presentera information?
Denna problematik är relaterad till de sätt som det är möjligt att skapa ”vänner” på sociala nätverkssidor – som Facebook. De relationer som inrättas kan göras explicita och kategoriseras efter de alternativ som tillgänliggörs genom webbtjänstens gränssnitt. Ett nedslag på en individs sociala nätverk på Facebook visar att den personen har ”friends” (vänner) som i olika stor utsträckning kan bli kategoriserade efter de alternativ som gränssnittet möjliggör eller utgöra en av individen konstruerad kategori. Termen ”vän” används som i en övergripande betydelse för ”social relation”. Detta betyder inte att samtliga relationer i detta sociala nätverk är upplevda som vänner.
Omstruktureringen kring betydelsen av vänskapens är mycket en fråga om förhållandet mellan privat och publikt. För det första så skapar gränssnittet en möjlighet till insyn i ett det sociala nätverkets omfattning och en vag uppfattning – utan tidigare kunskap – om vilka de andra aktörerna är. Vänskap är ofta att betrakta som en privat angelägenhet – om det inte handlar om en professionell relation, och då kanske det inte är frågan om en vänskap. Den aktivitet som skapar detta sociala nätverk kan därmed bli till ett ställningstagande där det privata kan komma ut i publik åskådan och därmed ett ställningstagande om vad just den individen avser med sitt sociala nätverk. Uppbyggnaden av det sociala nätverket är således en fråga om identitet, autentcitet och vad som anses vara privat och publikt. Det sistnämnda relaterar till individens uppfattning om vad som är privat och publikt, var den drar sina gränser mellan frontstage och backstage, vad som är scen och kuliss.
I en essän ”Vänskap — en lång historia i tidskriften” i tidskriften Tvärsnitt från 2007 skriver historikern Eva Österberg om hur vänskap betraktats genom historien. Till en början var vänskap nära förknippat med kärlek, men detta förändrades i och med moderniseringen i slutet av 1800-talet och de separerades. Den nu dominerande västerländska synen på vänskap är dess frivilliga engagemang, den ömsesidiga välviljan och den gemensamma tilliten.
Detta betyder inte att relationen som betraktas som vänskap behöver uppfylla denna idealtyp. Vänskapen som institution kan nu få en ny betydelse med sättet som webbsidor – och informationsteknologi – strukturerar ens sociala nätverk och kallar det för vänskap, i brist på en bättre term. Vänskap blir till något mer icke-priviviligerat och kanske mer – kvantitativt sett – inkluderande: en tillräckligt signifikant aktör för att inkluderas i det sociala nätverket. Det går nog inte att påstå att den västerländska diskursen om vad vänskap är börjar luckras upp. Om de sociala nätverken på Facebook betraktas ur detta synsätt – relationer med tillit, ömsesidighet och frivillighet -så kan ett inkluderande i det sociala näverket på Internet symbolisera en bekräftelse eller som ett sätt att exkludera en annan person. Dettadilemma beskrivs av Christine Rosen (se nedan):
”The use of the word ´friend´ on social networking sites is a dilution and a debasement, and surely no one with hundreds of MySpace or Facebook “friends” is so confused as to believe those are all real friendships.”
Explicitgörandet är sannerligen ett ställningstagande i detta avseende, men som vi ska se senare så är det inte så enkelt.
För det är viktigt att betona att det som sker är ett urval som är unikt i förhållande till individen. De olika aktörerna fyller inte samma funktion – vilket gränssnittet i en viss utsträckning tar hänsyn till genom att kategorisera och även sociala applikationer gör det möjligt att ytterligare diskriminera i det sociala nätverket. De är informationen från de till det sociala nätverket relaterade sociala applikationerna där signifikansen kan bli mer detaljerad. Men inte i sådan utsträckning att det sträcker sig utanför det publika, det existerar fortfarande uppfattningar hos individen som inte kommer fram i den publika interaktionen på Internet. Det finns även en sorts ömsesidighet i relationen som skapar det sociala bandet emellan dem som inte kan formuleras med den struktur som webbtjänsterna gör tillgängligt – styrkan i det sociala bandet – dess betydelse är i synnerhet en emotionell upplevelse och kanske inte fångas så lätt i en nätverksstruktur.
I The new Atlantis skriver Christine Rosen i artikeln ”Virtual Friendship and the New Narcissism” från 2007 angående sättet att hantera vänner på sociala nätverkssidor:
”There is something Orwellian about the management-speak on social networking sites: “Change My Top Friends,” “View All of My Friends” and, for those times when our inner Stalins sense the need for a virtual purge, “Edit Friends.” With a few mouse clicks one can elevate or downgrade (or entirely eliminate) a relationship.”
Det hon inte tar hänsyn till är att detta är något som sker hos individen men som varken offentliggörs eller konceptualiseras för individen. Dock är problemet att de komplexa relationerna blir till ett uttrycksmedel, de blir till produkter som ska jämföras istället för att se de intrikata relationerna där de olika kvalitéerna i de sociala banden inte får ta ut sin rätt. Det är viktigt att även notera att det aldrig går att ”eliminera” en relation i den faktiska meningen, utan den finns kvar och kanske rentav med en väldigt stor styrka i det sociala bandet – om än kanske ”negativ”.
Hon avslutar sin artikel med att citera en ung kvinnas uppfattning om sociala nätverkssidors roll i hennes liv.
”´I consistently trade actual human contact for the more reliable high of smiles on MySpace, winks on Match.com, and pokes on Facebook.´ That she finds these online relationships more reliable is telling: it shows a desire to avoid the vulnerability and uncertainty that true friendship entails.” (min kursivering)
Rosen ser – förutom att normalisera vänskapen utanför Internet – vänner medierade via sociala nätverkssidor som surrogat för något individen inte kan få i det liv individen lever utanför Internet. Förutom problemet med att hon bygger sitt antagande på den västerländska diskursen om en idealtypisk vänskap, som kanske kan betraktas som ganska sällsynt så finns det ytterligare ett problem. Det är en för drastisk slutsats som hon drar, för det första räknar hon inte alls med att många av de som individer interagerar med känner varandra även utanför Internet. För det andra skulle därmed sociala nätverkssidor inte vara ett surrogat utan – i enlighet med Marshall McLuhan – vara en förlängning och en del av vardagen utanför Internet, precis som livet på Internet många gånger är en förlängning av livet utanför Internet.
