Som avslutning på en mindre uppsats som jag skrev inom ramen för min utbildning så diskuterar jag social antropologen Ulf Hannerz framställning om kulturell komplexitet. Kulturen är obeständig och är beroende av komplexa ”inflöden” och ”utflöden”.
Media är användandet av teknologi för att externalisera mening, vilket är något som skapar en kommunicerbarhet mellan människor utan ett behov av att vara i direkt samvaro (Hannerz 1992, s. 26)[1]. Multimediala internetmedium och teknologier har gjort det möjligt att överskrida det spatiala, temporala och tillfälliga för lagring av information i externaliserad form i gemensamma arenor för kommunikation och meningsskapande (jfr. Hannerz, 1992, s. 32). Detta har på sina håll skapat en kulturell komplexitet där olika kulturella flöden möts och blandas, vilket är beroende av den sociala strukturen. Det kulturella flödet finns överallt och även i medierad tillvaro där människor blir erfarbara för varandra genom medierad samvaro (jfr. Hannerz, 1992, s. 4). Detta blir möjligt genom att människor skapar artefaktuella förläningar av sig själva och gör sig själva tolkningsbara (jfr. Hannerz, 1992, s. 4). De existerar på internet som externaliserade former, eller yttre former, av sig själva, precis som det existerar avlagrade externaliserade former av mänsklig aktivitet på internet vilket fungerar som material för meningsskapande. Yttre form kan också tolkas som media, dvs. den form som möjliggör externalisering och inte själva produkten av denna aktivitet. Former för externalisering finns det ett stort utbud av på internet.
Den medierade omgivningen är i stor utsträckning mänskligt gjord även om förekomsten av artificiella processer, som programmerade skript, gör att den ursprungliga mänskliga aktiviteten för internet som medium döljs (jfr. Hannerz, 1992, s. 8 )[2]. Kunskap kan därför göras tillgänglig i symmetriska och asymmetriska flöden och där det exempelvis bildas nya former av arbetsdelning på internet i och med det nya former av kunskaper görs tillgängliga (jfr. Hannerz, 1992, s. 52). Den kulturella komplexiteten ökar i takt med att den externaliserade meningen ökar och därmed ökar även möjligheterna för att kritisk massa, och även serendipity, ska uppstå (Hannerz, 1992, ss. 8, 26, 48). För att koppla detta till Benedict Andersons begrepp ”imagined communities” så kan människor på internet känna att de har något gemensamt med andra människor trots att de inte träffats utanför mediet (Hannerz, 1992, s. 28). Men deras möten ska inte förringas, de är möten som sker i externaliserade utrymmen, och är en del av en kulturell spridningsprocess inom såväl som riktat utåt från internet och likväl kan de ta ytterligare social spridning. Internet ökar potentialen för många-till-mångakommunikation vilket kan skapa ett bredare och mer symmetriskt flöde av kultur, där fler kan vara producenter och konsumenter av kunskap och där periferin kan ta större utrymme som kulturförmedlare (jfr. Hannerz, 1992, ss. 85-89). Detta kan också förstås ligga bakom socialt organiserade kulturella apparater på internet, som till exempel användargenererade webbsidor och webbtjänster. Detta är något som förknippas med utvecklingen mot webb 2.0. Facebook är en sådan kommunikationsarena. Där finns det inneboende potential att utnyttja människors sociala nätverk för att skapa sociala organiseringar som formar aktiviteter såväl på som utanför internet[3].
På Facebook går det att skapa grupper som har mer eller mindre uttalade syften. Medlemmar till grupperna kan värvas på flera sätt. Inom Facebook värvas medlemmar bland annat genom att utnyttja människors explicita sociala nätverk eller att gruppen söks upp på annat sätt. Det är således intressegemenskaper som bildas. I fokus här är grupper som organiserar sig genom mediet för att genomföra så kallade ”flash mobs” i offentliga utrymmen. De utnyttjar således potentialen i att organisera människor på Facebook för att genomföra något som kan liknas vid konstformen happening. Några exempel tagna från Facebook: ett antal människor organiserar sig till att ”frysa till” på centralstationen en viss tidpunkt; vattenkrig där de som har röda tröjor och blå tröjor möter varandra på en offentlig plats; bilda en hejaklack för ett knattelag. Dessa händelser har engagerat över flera hundra människor.
Aktiviteten i sig styrs framförallt av ramverket rörelser och kan förstås som en subkultur som ämnar återta de offentliga utrymmena. Detta hamnar då i konflikt med statsramverket som ofta ses kontrollera de offentliga utrymmena. Marknaden har länge använt sig av happening och performances i reklamsammanhang men denna form av organisering sker utifrån människors eget engagemang till organisering. Den ingår i en kulturell komplexitet och en kamp om mening, som att den skulle kunna förstås som en kamp mot sunt förnuft: att inte bryta mot normer i de offentliga utrymmena. Men just normbrottet är en del av det kit som håller samman kulturen och gruppen. På så sätt kan det förstås som en motståndsrörelse som kastar om maktförhållanden i det offentliga utrymmet: de tar det offentliga utrymmet i anspråk. Mening och handlingsmöjligheter har tillgängliggjorts genom mediet.
Det finns ett kollektiviserat perspektiv, baserat på en kontextuell förståelse, om vad som ska ske, vilket formar gruppen och skapar dess tillhörighet till en subkultur (jfr. Hannerz, 1992, s. 70). Gruppen legitimeras och upprätthålls genom att finnas i en externaliserad form på Facebook och som i sig inte behöver redundans för sitt fortbestånd men meningsskapande till formen av redundans i vardagen kan generera ökat deltagande (jfr. Hannerz, 1992, s. 70). Stabiliteten inom gruppen och kulturen kan stärkas av en lyckosamt genomförd händelse som får kulturen att fortbestå. Det har uppstått en delad erfarenhet (jfr. Hannerz, 1992, s. 77). Dock om aktiviteten och de meningssammanhang som är kopplade till den upphör så upphör också subkulturen. Internet tenderar här att förstås som ett medium demokratiserar deltagande, men det finns personer som sätter agenda för vad och hur aktiviteten ska genomföras. Möjligheten att påverka kulturens benägenhet till förändring, det kulturella flödet, är därför ojämnt fördelat. Eller? Handlar det om ett samspel mellan olika likartade krafter? Kanske är det en chimär att det verkligen är ett många-till-mångamedium och där alla ha samma tillgång till det kulturella flödet. Samtidigt bör det beaktas att människor deltar med olika kulturellt bagage som kan skapa ytterligare kulturell komplexitet. Tillgången till kulturen är också begränsat av mediet och materiella tillgångar. Gruppen och kulturens förmåga att växa och fortbestå är beroende av förmågan att aktivera människor till engagemang och spridning av kulturen. Här är det viktigt att lyfta fram inre former, och kompetenser, som är nödvändiga för att utnyttja mediet för att förändra kulturella flöden genom att skapa externaliserade yttre former, såsom digital kompetens.
[1] Fenomenologin skulle här göra distinktioner mellan olika upplevelseformer för att nå kunskap (se Lübcke, 1991, ss. 51-52). Det medierade är inte givet i en direkt samvaro för subjektet, utan kan förstås som antingen något föreställt eller som något som talas och tänks på. På så sätt gör det medierade föremålet sig närvarande i avsaknad av den direkta upplevelsen. Detta handlar då om ett synteserande av perceptionsakterna inom subjektets intentionalitet riktat mot något genom ett perceptuellt begränsande medium.
[2] Detta kan jämföras med Karl Marx diskussion om varans fetischkaraktär: att ha blivit alienerad för det mänskliga arbete som ligger bakom varan.
[3] På och utanför internet ska här se som en förenklad abstraktion.
Litteraturförteckning
Hannerz, U. (1992). Cultural complexity – Studies in the social organization of meaning. New York: Columbia University Press.
Lübcke, P. (1991). Vår tids filosofi. Stockholm: Forum.
