Arkiv för självpresentation
december 2, 2008 vid 9:32 e m
· Arkiverad under identitet, offentligt/privat, självpresentation, sociala nätverkssidor, web 2.0, övervakning ·Taggad anonymitet, google, openid, social media
I en artikel från ReadWriteWeb argumentera Sarah Perez att vi går mot slutet för anonymiteten på internet. Detta görs visserligen utifrån ett amerikanskt perspektiv. Men jag vill nog hävda att utvecklingen även gäller utifrån ett svenskt perspektiv. Då det är en utveckling av hur webbsidor och tjänster fungerar, som även berör oss. Detta för att det finns ett visst antal tjänster och leverantörer som dominerar på internet. Det som sker inom dessa skapar återverkningar på mindre tjänster och leverantörer, inte då sagt att de stora leverantörerna alltid är snabbast med innovation men det är dessa leverantörer som människor i stor utsträckning använder.
- Än så länge är det vi gör på internet är fragmenterat i bitar om oss själva, vi publicerar foton på ett ställe, är medlemmar i flera olika sidor osv.
- Det finns fall (i USA) där domare har dömt en person till att den inte får skapa en fiktiv person på internet. Vilket kan leda till konsekvensen att fler människor inte är anonyma på internet. Jag känner inte till något liknande fall i Sverige.
- Olika leverenatörer vill att vi använder oss av våra riktiga namn. Som Facebook Connect, Google Connect etc. Dessa vill göra det möjligt att alla sidor på nätet kan bli ”sociala”, vi kan möta andra personer som besöker vissa sidor osv. Detta gäller också för Facebook i allmänhet. Facebook dominerar som social nätverkssida och vi använder (ofta) vårt riktiga namn och har våra ”riktiga” vänner där (läs detta inlägg!)
- Tjänster som OpenID kommer göra det möjligt att samla alla internetkonton under ett och samma konto. Detta skapar ”psykologiska” konsekvenser på så sätt att vi inte är utspridda på internet. Frågan är om man kan spåra en persons gärningar genom OpenID.
- Google. Genom att använda deras tjänster så vet dom vem du är och vad du gör. Vad jag vet så kommer det vara möjligt i internet explorer 8 att göra så att Google inte sparar information om oss (som sedan bland annat används för att rikta reklam till oss) Läs mer här.
- Det offentliga kommer att ta över. Vi vågar inte vara privata när vi ser vilka negativa konsekvenser det kan ha. Som att vi inte får ett jobb på grund av att vi har blivit taggade på opassande privata bilder som finns tillgänligt på nätet. Snarare kommer det vara så att det privata kommer förbli privat och särskiljas från det offentliga där det nu har ingått.
Permalänk
november 19, 2008 vid 1:01 e m
· Arkiverad under anonymitet, offentligt/privat, offline/online, självpresentation, självövervakning, smart mobs, social interaktion, social media, sociala nätverk, sociala relationer, synliggörande ·Taggad öppenhet, övervakning, möten, samhälle, självbild, social interaktion, utveckling
Anders Mildner diskuterar i ett inlägg journalistikens framtida roll. Det har skett en förflytning från att se ett journalistiskt verk som en slutprodukt till att snarare betrakta det som ett arbetsmaterial.
Bilden kommer från en konstutställning där människors interaktion på internet åskådliggjordes i bilder, ljud och så vidare. Läs mer.
Precis som Mildner tror jag att denna rörelse kommer att få en allt större roll i samhällets uppbyggnad. Detta gäller framförallt för internet, men även i andra områden av livet. Rörelsen från att se något publicerat som statiskt och inte ämnat att modiferas till att ingå i nya sammanhang, modiferas och publiceras med större lätthet än tidigare. Det är i sig en beskrivning av internets funktion i samhället. Men detta skapar också konsekvenser till hur vi formar vårt sociala liv och vår självuppfattning. Såhär beskriver Mildner det:
För inte så värst länge sedan ansågs nog en ordväxling mellan två personer höra hemma i den privata sfären, men nu har något förändrats (speciellt om det rör sig om offentliga personer) och jag kan tycka att det kanske har gått lite fort.
För när allting kan hamna på en blogg eller skickas vidare, reagerar människor genom att dra ner på kommunikationen. Vi riskerar att förlora lite av den öppenhet som vi med teknikens hjälp har vunnit de senaste åren.
Detta är i sig en tendens till övervakning. Men det är inte staten eller någon annan instans som övervakar oss. Det är vi själva som övervakar andra och även oss själva. Det är självkontrollen som förmår oss att agera som vi gör. Detta leder till en mindre öppenhet bland människor i och med att vi kontrollerar det vi säger. Detta baserar sig på att vi vet om att det vi säger och gör kan få verkliga konsekvenser, en felgärning kan leda till ett argt blogginlägg som sprider sig över ett stort område på ens närmaste sociala nätverk. Samtidigt finns risken att vi blir feltolkade eller att någon medvetet förmår publicera något som vi inte alls gjort. Detta leder i sin tur till en form av paranoia, där möten (och för den delen uteblivna möten) med andra människor alltid kan leda till överblickbara konsekvenser. För visst är det så att vårt handlande alltid varit utsatt och diskuterat i andra sammanhang, men inte på ett sådant sätt att vi själva kan ta del av det och se de faktiska konsekvenserna av det. Interaktionen mellan andra människor har möjlighet att stanna kvar på internet, etsa sig fast och förbli ett avtryck för hur andra förhandlar om vår självbild.
Detta väcker dilemmat om anonymitet till debatt. Anonymitet är en skyddad öppenhet. Men det kan missbrukas, därför finns det fog för att bryta upp anonymiteten.
Permalänk
oktober 20, 2008 vid 8:27 e m
· Arkiverad under användare/internet, arbete/fritid, identitet, media, mobiltelefoni, normer, offentligt/privat, offline/online, självpresentation ·Taggad icke-medierad, information, kommunikation, media, medvetande
Jag har under den senaste tiden varit djupt försjunken i studier, har öppnat upp många trådar som jag kan spinna vidare här på bloggen. Något som jag intresserat mig för är mediad/icke-medierad tillvaro (vilket jag även visat tidigare). Framförallt så har intresset hamnat på hur den vardagliga tillvaron kan de sig som medierad, genom att tillämpa en uppfattning om social distans. Som att vi kan befinna oss distanserade från varandra i tid och rum, och ändå kommunicera med varandra, genom den information vi lämnat efter oss i objekt (exempelvis: en kvarlämnad varm kaffekopp). Detta är också kopplat till hur vi tematiserar, och bygger berättelser, om andra i vårt medvetande och hur rena sinnebilder av händelseförlopp som vi kan (åter)skapa. Tesen är således att vi alltid lever medierat, men att de är de teknologiska formerna som vi talar om när vi vanligtvis menar media.
Ytterligare en sak som jag intresserat mig för är vårt sätt att leva med små korta informationspulser, ”uppdateringar”, om oss själva; att vi strömmar vårt liv genom (teknologiska) media. För visst är det så, och konstateras ständigt, att gränser upphör och omskapas samtidigt som vi behöver gränser och därmed återuppstår dem i nya former, med hjälp av nya medel. Hur vi framställs är också genom dessa fragment, sammantaget med andra faktorer, men tenderar det till att bli formella uttalanden utan direkt intim och mer emotionell innebörd som kan koppla människor närmare varandra?
Permalänk
oktober 1, 2008 vid 8:29 e m
· Arkiverad under anonymitet, arbete/fritid, data mining, identitet, offline/online, självpresentation, självövervakning, sociala nätverkssidor, teknologisk utveckling, textbaserad kommunikation ·Taggad asynkron, övervakning, självövervakning, synkron, totiki, totiki me, uppdaterad
Det var någon vecka sedan jag testade Totiki Me för första gången. Det är en applikation på datorn (med ambitionen att även vara webbaserad) som prenumerar på uppdateringar från olika ”sociala tjänster” på internet, såsom händelser på Facebook. Jag tänkte först att det faktiskt fanns ett behov av de tjänster som applikationen tillhandahöll: att inte behöva logga in på många olika sajter ständigt och jämt. Det är fortfarande en fördel för mig efter att jag använt programmet ett tag. Dock är problemet snarast det att den information som förmedlas blir lösryckt från sitt sammanhang. Det är som att få en notis om något som sker, men att inte vara där det sker utan att behöva förflytta sig, istället för att vara där det sker direkt. Ytterligare ett steg från den faktiskt avsedda interaktionen har tagits.
En annan sak som gör programmet speciellt är dess synkronitet, att kunna hålla sig (nästan) konstant uppdaterad med information. Det tror jag kan förändra vårt beteende, genom att gränser rivs ner på så sätt att ännu ett steg mot att integrera ”sociala tjänster” i vår verksamhet vid datorn och att på sätt och viss närma sig synkron kommunikation (något som sker nästan samtidigt). Även om något sådant som synkron kommunikation sällan förekommer medierat, över internet, utan är något som är mer förknippat med ansikte-mot-ansikte-möten. Dock är det väl en fråga om tolkning, då vi eventuellt kan hållas uppdaterade av andra människors beteende i en ganska strid ström (finns nog inga sådana applikationer som övervakar den andra personens datoraktivitet på en sådant sätt, men kommunikation med hjälp av webbkameror existerar). Viktigt att poängtera är att synkroniteten också kan leda till stress, som i så många andra områden där gränser bryts ner (som mellan arbete och fritid) kan detta bli till en del av att människor ska hålla sig uppkopplade och tillgängliga. Det kan gå så långt att det blir en förväntan, att du ska använda programmet och att svara snabbt när du kallas, det vill säga att du fått en notis om att någon har skrivit till dig.
Det handlar inte om att du blir övervakad, utan att du övervakar dig själv. För det är ju så att det är dig det handlar om där ute, hålla koll på vad andra människor gör med dig och att hålla sig á jour om vem du är och blir till.
Permalänk
september 17, 2008 vid 5:56 e m
· Arkiverad under data mining, offline/online, självpresentation, smart mobs, sociala relationer, teknologisk determinism, teknologisk utveckling, övervakning ·Taggad avtal, facebook, kontroll, sociala relationer, teknik
I en intressant artikel på Techcrunch berättas det om hur användare av en Facebook-applikation blivit avregistrerade från sidan. I applikationen, PackRat http://apps.new.facebook.com/packrat/, tilldelas användaren ett samlarkort och efter detta påbörjas en jakt efter dubbletter. Detta sker genom att andra användare läggs till som vän varvid samlarkort kan stjälas, bytas och köpas.
Facebook har dock tagit bort några användare av applikationen, eftersom de inte följer användaravtalet. I avtalet framgår det att de ”vänner” som finns på sidan ska motsvara dem som finns utanför internet; de ska vara autentiska. I ett e-post meddelande, till en borttagen användare, formulerades borttagandet såhär:
Please note that Facebook accounts are meant for authentic usage only. This means that we expect accounts to reflect mainly ”real-world” contacts (i.e. your family, schoolmates, co-workers, etc.), rather than mainly ”internet-only” contacts. As stated on our home page, Facebook is a social utility that connects you with the people around you, not a ”social networking site”. It is meant to help reinforce pre-existing social connections, not build large groups of new ones. If this is in direct contrast to what you expected as legitimate Facebook usage, I apologize for any confusion. This is simply the intention behind the site.
Techcrunch
Detta modifierades senare till:
We recognize and appreciate that each person uses Facebook based on their own interests and preferences and are happy to see people meeting new friends on Facebook. To ensure users are comfortable on the site and not burdened by unsolicited contact, we encourage users to add people that reflect their real-world connections and create trusted networks.
Techcrunch
På bloggen apophenia beskrivs detta förfarande som teknologisk determinism, då användarna inte är i kontroll över hur sidan ska användas, utan användningen ska styras utifrån en förutbestämd idé om hur sidan ska användas. Det finns därför begränsningar i vad användaren får göra.
Detta kan ses stå i kontrast till vad ”webb 2.0″ menar med radikalt förtroende för dess användare, och därmed även för hur de använder sidan. Viktigt att betona är att Facebook, i praktiken, redan stödjer unidirektionella relationer (sådana som bara existerar över internet). Användarna interagerar i olika grupper på sidan eller träffas över sidan för att sedan träffas utanför internet (se exempelvis detta tidigare inlägg).
En del av att förutspråka denna (skenbara) autencitet kan vara för att skapa ett förtroende mellan användare, att det handlar om det faktiska livet utanför internet, på Facebook, och inte en medierad motsvarighet. Detta blir då något skenbart, för interaktioner sker annorlunda på internet än utanför internet. Eller så kan det vara fråga om att Facebook är intresserad av förmedla riktad reklam, där ”påhittade identiteter” via relationsskapande på internet inte ses till vara ett uttryck för den personens faktiska sociala nätverk. Därmed skulle det inte bli möjligt att samla information, och göra samma tolkningar, som en ”autentisk” motsvarighet. Detta är självklart spekulationer, men det kan ändå vara värt att beaktas.
Permalänk
september 11, 2008 vid 10:23 f m
· Arkiverad under 1, självpresentation, sociala band, sociala nätverkssidor, syndikering, web 2.0, övervakning ·Taggad antal, aristoteles, facebook, gyllene medelvägen, måtfullhet, news feed, sociala nätverk, sociala relationer
Aristoteles dygdetik, där idealet är att vi ska sträva efter proportionalitet: varken gå till överdrift eller underdrift, sätts på prov med ny digital kommunikationsteknik. Överflödet av statisk envägskommunikation möjliggör oproportionalitet. Å andra sidan, vem avgränsar vad som är proportionellt med avseende på syfte och mål. Exempelvis, antalet vänner som kan underhållas i förhållande till den möjliga insatsen har förändrats.
För det är besvärlig uppgift att återgälda många människors tjänster och ens eget liv hinner inte till för att fullgöra den dessutom är det överflödigt att ha flere [så!] sådana vänner än vad som är tillräckligt för ens eget liv, och det utgör ett hinder för en ädel livsföring. De behövs alltså inte. Likaså räcker det med några få vänner för ens nöjes skull, på samma sätt som litet krydda i maten är tillräcklig
(Aristoteles 1967, s. 272)
Vad då aynkrona/envägs- kommunikationstjänster gör är att de gör det möjligt att underhålla fler sociala relationer. Detta då rummet upphör och blir utsträckt i tiden. Ett aktuellt exempel blir då ”news feed”, flödet av aktivitet bland ens sociala kontakter på Facebook. På detta vis skapas information och viss mån en förståelse för vad den andra personen är och gör. Detta handlar dock inte om att kvalitativt stärka den sociala relationen, istället är det ett slags konstgjord andning. Då observationen inte medför ett direkt deltagande mellan parterna. Inte heller behöver det direkta deltagandet i asynkron kommunikation stärka det den sociala bandet kvalitativt. Det lyckade samspelet är beroende av den sociala relationens utformning i andra sociala sammanhang.
Måttfullheten och betydelsen i de enskilda sociala relationerna kan sättas ur spel då antalet överskrider en kognitiv, social och emotionell förmåga att handskas med. Detta är beroende av de sociala relationernas syfte, är det sociala relationer för nyttans skull kan det instrumentella underhållningen med asynkron information och belägenheter vara tillräckligt. Men däremot mer varaktiga och reciproka, där engagemanget i den andra ska övergår till en gemensam förståelse av varandras perspektiv, bli lidande. Måttfullheten blir då dock fortfarande vägledande för dessa, en utvald skara, precis som ” litet krydda i maten är tillräcklig”.
Visst möjliggör tekniken, men den separerar oss, och får oss att förlita oss på verktyg. Livet blir förs genom rader av programmering. ”Jag och du” blir till ”jag-det-du,” men vi kan alltid överskrida tekniken, och emotionellt engagera oss på varsitt håll.
Litteraturförteckning
Aristoteles. (1967). Den nikomachiska etiken. (M. Ringbom, Övers.) Göteborg: Daidalos.
Permalänk
september 9, 2008 vid 8:28 e m
· Arkiverad under McLuhan, användare/internet, digital footprint, emotioner, internetsociologi, kollektiva handlingar, offentligt/privat, självpresentation, skam, smart mobs, stolthet och skam, teknologisk utveckling, web 2.0 ·Taggad digitala fotavtryck, global by, google, kollektiva handlingar, offline/online, skam, sociala nätverk
Skillnaderna mellan de medierade livet på internet och det utanför, med avseende på sociala relationer, behöver inte vara så olikt varandra. Aktiviteter medieras på internet och relationsbyggande bygger på för-existerande relationer. Tendensen är att inkludera livet utanför internet till internet, och vise versa, dvs. integrationen av internet i vardagen. Facebook utgör ett ypperligt exempel på hur dessa två världar möts samman och i förlängningen kan förstärka varandra. Detta då tjänsten baserar sig på för-existerande sociala relationer, från utanför internet. Möjligheten att förlänga nätverket på tjänsten blir beroende om man har haft kontakt med personen utanför internet.
Chansen att lära känna helt nya människor, från helt andra geografiska platser minskar. Marshall McLuhan menade att media, och teknikens utveckling, skulle skapa en ”global by”. En by där man kan känna sig mer nära FNs generalsekreterare Ban Ki-Moon än ens närmsta granne. Andra tankar kring detta är om att varje människa känner varandra i sex steg från varandra (se här).
Men om man avfärdar Facebook helt som en offline-replika så är man inne på fel spår. Facebook möjliggör kollektiva handlingar mellan personer som aldrig behöver ha träffat varandra tidigare. Detta kan ske genom spontana arrangemang, som att samla personer för en demonstration mot djurhållningen i Sverige. Än så länge är det många triviala uppslutningar som inträffar, som att samla personer till en knattematch i fotboll (läs tidigare inlägg). Det finns dock en oerhörd makt i detta, det är lätt att kalla det för demokrati, men det är en instabilitet som skapas. Människor kan agera utan förnuft och skapa oåterkalleliga situationer.
Detta kan relateras att människor ”skammar” varandra på internet, filmklipp och berättelser om pinsamma händelser kan spridas och fastna på internet. Många saker fastnar på internet, det skapas digitala fotavtryck. Vem är du? Är en fråga som med rätta ställs av människor, men alltför ofta så kommer svaret från en sökning på Google.
Permalänk
juli 12, 2008 vid 8:43 e m
· Arkiverad under anonymitet, användare/internet, autencitet, avlyssning, epost, identitet, kollektiva handlingar, offentligt/privat, offline/online, självpresentation, social interaktion, yttrandefrihet ·Taggad hejfra.se hejfra autencitet motstånd FRA FRA-lagen Fri
Många lever sina liv på internet och skapar avtryck för framtiden av sin aktivitet. Dock är det mycket aktivitet som sker bakom lyckta dörrar, som inte fastnar på nätet för framtiden. Interaktioner sker sporadiskt och försvinner.
Avlyssning av dessa interaktioner kan anses vara ett brott mot den personliga sfären, som ska hållas utanför yttre inblandning. Den nya FRA-lagen kan anses tränga inom denna sfär (detta diskuteras mer utförligt på annat håll).
Det jag framförallt tycker är intressant är det motstånd som presenteras, exempelvis av Fria Tidingen genom webbsidan HejFRA. Där föreslås att besökarna ska klistra in texter med ord, som kan tänkas plockas upp av de filter som FRA tillämpar för manuell granskning, i de interaktioner som de har på internet. På så sätt skapas det en större arbetsbörda för de personer som ska granska materialet.
Tanken med att förvanska vad som verkligen sker på internet handlar om förhållandet mellan människor och internet. Vi lever ut våra liv på internet, samtidigt som vi kan styra det med en medvetenhet om att vi kan vara observerade. På så sätt anpassas beteendet på internet efter situationen. All aktivitet på internet kan därmed ifrågasättas om det är en planerad handling för att det som sker ska framstå på ett visst vis. Detta kan även överföras på exempelvis att ge felaktig information till tjänster på internet, såsom applikationer på Facebook, eller att använda sig av påhittade personuppgifter (se tidigare inlägg).
I det yttersta handlar då detta om autenticitet. I många andra fall har det påvisas finnas diskrepans mellan människa och dess internet aktivitet. Ibland uppmuntras det, som ovan, eller i annat fall ska förhållandet befinna sig i jämvikt. Detta kan exemplifieras med att man förväntas vara samma person på internet, ha samma identitet, som utanför internet för att inte tappa ansiktet (se uppsats om detta här).
Permalänk
april 2, 2008 vid 7:47 e m
· Arkiverad under offentligt/privat, självpresentation, sociala nätverkssidor, övervakning ·Taggad digital shadow, digitala footprint, digitala fotspår, förytligande, frontstage/backstage, Goffman
Den något hypade och snedvridna bild som presenteras via SmartMobs gällande digitala fotspår:
New IDC Study Forecasts Explosive Growth Of The Digital Universe; Spotlights Worldwide Phenomenon Of “Digital Shadow”
For First Time the “Digital Shadow” – Amount of Digital Information Being Generated About People – Surpasses the Amount They Create Themselves; Digital Universe Bigger Than Estimated Due to Explosion of Digital Cameras, Digital TVs, Surveillance Cameras and Social Networks.
“Society is already feeling the early effects of the world’s digital information explosion. Organizations need to plan for the limitless opportunities to use information in new ways and for the challenges of information governance,” said Joe Tucci, EMC Chairman, President and CEO. “As people’s digital footprints continue growing, so too will the responsibility of organizations for the privacy, protection, availability and reliability of that information. The burden is on IT departments within organizations to address the risks and compliance rules around information misuse, data leakage and safeguarding against security breaches.”
Från SmartMobs: As people’s digital footprints continue growing
Inte förvånande så arbetar företaget som sponsrar undersökningen med infrastrukturlösningar på internet. Vidare så är det svårt att dra slutsatser från den virtuella information som finns på internet och koppla det till enskilda personer. Trots att kvarlämningar sker passivt så handlar berör det inte alla människor. Inte alla är innesluta i den digitala sfären, informationen som skapas är snedvridet.
Det är även relevant att se på hur öppenheten hos internet tillåter andra människor att ta del av ens ”privata” digitala liv. Det är dock inte alltid så, det gäller att finna informationen. Där bistår sökmaskiner och liknande. Men de täcker inte av allt, allt finns inte registrerat via dessa tjänster och inte heller blir synligt via dem. Det finns en digital värld bortom sökmaskinernas ytlighet.
Det finns, bland annat, en tendens hos svenska arbetsgivare att söka upp de arbetssökande på sociala nätverkssidor och sökmotorer. Men vad möts de av? Är det verkligen bakom scenen, som Goffman skulle kalla det, där beteenden som inte passar i det publika bland konventioner och reglerade interaktioner kommer till uttryck? Till viss del är det så, men även det som publiceras virtuellt måste tas med en kritisk blick. Vad har individen för intentioner, i vilket sammanhang finns denna bild/text. Internet ger inte alltid tillräckligt med kontextuella markörer. Det är alltid skrämmande när olika sociala världar krockar.
Medvetenheten om digitala kvarlämningar kommer att urholka underlaget för slutsatser om vilka människor verkligen ”är”, via internet. Den skenbara anonymiteten börjar upplösas, när medvetenheten om att vara iakttagen stiger bland de digitala invånarna (se mitt inlägg om observerbarhet). Detta handlar om synlighetsstyrning. På samma sätt som politiker presenterar sig själva i en valkampanj kan internet användas för samma syften. Public relations träder in på internet hos vardagsmänniskan. Detta är självklart beroende av de intentioner som individen har, men fortfarande en fullt möjligt framtida scenario.
Är internet på väg att ”förytligas”
Permalänk
mars 20, 2008 vid 2:32 e m
· Arkiverad under internetdejting, kroppsuppfattning, självpresentation ·Taggad internetdejting, manipulation, självpresentation, smink
Jag skrev för ett par dagar sedan om hur det kan bli möjligt att söka efter ett specifikt ansikte/kropp med hjälp av ett referensfoto. Online Dating Insider rapporterar om en ny internetbaserad tjänst, Taaz.com, där användare kan ladda upp fotografier på sig själva och som enkelt kan retuscheras (förändra olika egenskaper i läppar, ögon, hud och hår). Dock är det inte genomgripande biologiska förändringar utan snarare handlar det om att förändra ytan genom olika färger (som smink och hårfärg/typ).
Let’s face it, most personal ad photos are a faint glimmer of reality. Men and women are equally guilty for posting photos that don’t reflect their true self. Photo variations include the “10 years ago” photo, the “hide the body” or most often, the “that dot way in the back is me”, in which case it could be the person, Angelina Jolie or Sasquatch.
Anyone who has tried online dating has at one time or another, walked away after a date scratching their head at why the blonde bombshell/handsome devil in the photo could look like, you know.
Most personal ad photos are simply bad photos. Blurry unrecognizable faces, or my favorite, the “10 hairstyle” profile. Short hair, long hair, a few extra pounds, thin as a rail. Will the real you please stand up? (Online Dating Insider)
Tjänsten är i stor utsträckning automatiserad och det verkar som att det är lätt hänt att det inte ser autentisk ut, vad nu autenticitet är, och inte är, i detta fall. Dessutom verkar många användare, åtminstone på topplistan, inte använder tjänsten så som skaparna avsett, utan ser det som en ploy och använder den för att uppenbart förändra ansikten till det extrema.
Användningen av tjänsten är beroende av individen, men dess öppna syfte är möjligheten att manipulera användarnens självpresentation till att bli mer diskursivt tilltalande. Den tillfälliga attraktionen kan, som ovan nämnts, leda till besvikelse men också som en inkörsport till att öppna upp en interaktion. Vi väljer ofta vår självpresentation genom bilder strategiskt på internet, vilket betyder att vi inte kan skapa alla perspektiv av oss själva utan bara det som vi känner passar oss för stunden.
Yttre symboliska attribut har alltid funnits och försvinner aldrig från människor. Vår självpresentation kan till en början ligga som en parallell till vår upplevelse av hur vi är, men kan efter en tid inlemmas i vår förståelse av oss själva. Som personen som alltid måste ha smink för att ingen har sett personen utan smink.
Permalänk
Äldre inlägg »
