A couple of weeks ago I wrote a paper, for a class in media and communication studies, about weblogs, citizen journalism and the public sphere. The paper begins with an account and critique of Habermas concept of the public sphere. After that I discuss cultural and economical developments within western news media and how it has affected contemporary news organization. Special attention is given to how media has increased the transformation of visibility of actions and the new possibilities for interaction between the former audience and the producers of news content. The paper finishes with a discussion of weblogs and citizen journalism as a potential emerging public sphere.
Ett EU-finansierat projekt, Primelife, har inrättats för att utveckla internetlösningar och applikationer som ska leda till en ökad personlig integritet samt diskutera identitetshantering på internet. Från Sverige deltar Karlstads universitet och dess datavetenskapliga avdelning i projektet.
Individuals in the Information Society want to protect their autonomy and retain control over personal information, irrespective of their activities. Information technologies hardly consider these requirements, thereby putting the privacy of the citizen at risk. Today, the increasingly collaborative character of the Internet enables anyone to compose services and to contribute and distribute information. Throughout their life with all its different facets, individuals will leave a trail of personal data. This enables various drawbacks for citizens and forms of unforeseen data use not endorsed by the citizens concerned. Employers access applicants’ online community profiles before inviting them to a job interview. Social networks in different countries have used details of customer’s online shopping habits or personal preferences without their permission. Such incidents raise substantial new privacy challenges:
how to protect privacy in emerging Internet applications such as collaborative scenarios and virtual communities
how to maintain life-long control over one’s private sphere.
Till ett kommande projekt har jag letat efter normöverträdelser på internet som leder till en digital skandal (se Lynchning och skamgörande, “Skammad” online). Intressant nog så verkar det inte som om jag hittar några fullfjädrade skandaler där deltagare samlar digitalt lagrad information om förbrytaren. Exempelvis har jag tittat närmare på personer som blivit lurade på Blocket genom att de förskottsbetalat men inte fått varan (som är en ganska vanlig företeelse). Jag hittar väldigt få förekomster i bloggosfären av sådana berättelser. Mer förekomster är det i forum där också aktiviteten är högre på deltagarna. Det verkar inte som att dessa modererade forum gör det möjligt att hänga ut personer fullt ut. Information om förbrytaren hindras, personer som lägger upp alldeles för personlig information bannlyses. Samtidigt finns det en medvetenhet om att personen som utpekas inte behöver vara den faktiska förbrytaren. Till viss del läcker dock personlig information och berättelser om personen igenom.
Som exempel på detta är det en person som lurat till sig en handpenning på Ipod. Det visar sig senare att personen faktiskt använde sitt riktiga namn. Men att personen inte finns i Sverige och har uppgett en felaktig adress i Tyskland. Det blir ett drama där personens rykte säkerligen dras i smutsen. Det räcker med en enkel sökning på hans namn på en sökmotor för att finna brottet, som även delas av en person som bodde i samma svenska stad som förbrytaren. Detta är problematiskt. Denna person blev kontaktad och hade även tidigare blivit kontaktad i samma ärende när bedragaren tidigare varit farten.
Ytterligare exempel visar på hur familjen till förbrytaren kontaktas och hotas och hur polisen lågprioriterar brottet. Detta leder till en potentiell lynch mob som kan ta stora proportioner. Men tydligen är inte normbrottet och de digitala fotspåren tillräckligt tydliga för att det ska vara möjligt i de fall som jag påträffat.
Elza Dunkels har postat ett intressant blogginlägg på Umeå Live om privat och offentligt, eller slutenhet och öppenhet.
Vi förordar öppenhet: du måste berätta när du mår dåligt och säg till fröken om nån är dum. Å andra sidan uppmanar vi barn att inte berätta för mycket, t ex på internet. För mycket är intressant i sig. Det antyder dels att vi redan har en bestämd uppfattning om vad som är lagom mycket och dels att vi delar denna uppfattning med omvärlden. Alla ska veta vad för mycket innebär.
Förhandlingen om vad som ska vara privat och offentligt som jag ser det är beroende av konsekvenserna av individers handlingar. Synligheten som det offentliga innebär kan både leda till positiva och negativa bilder av självutlämnande. Jag tror att det existerar en myt om att alla ska skapa sin egen lycka i att vara en synlig och offentlig person och på så sätt stärka sin status. Men å andra sidan handlar det inte bara om att bli synlig för en stor massa. Det handlar också om personlig integritet, vem är det som ska veta vad och var ska den personliga ogenomträngliga sfären sträcka sig. Vem är det som ska få lyssna på våra berättelser, precis det handlar blogginlägget om.
Jag har ett par gånger pingat till Twingly när jag refererat till nyhetstidningar online. Själva processen beskrivs på ett intressant sätt. I den sista rutan i ping-processen får/har avataren en medalj. Med viss osäkerhet tolkar jag det som att det dels handlar om att höja ens status, som bekant medaljer används till. Samt att personen ska känna en viss stolthet över att ha bidragit till nyhetstidningen.
Varför tyckte jag detta var intressant? Jo för att bloggandet till stor utsträckning handlar om synlighet och synlighet kopplas här samman med stolthet.
Att prata på offentliga platser tala högt och ljudligt om gårdagens klavertramp eller något annat som kan anses tillhöra det privata hör till vanligheterna. Idag finns det över 10 miljoner mobilabonnemang, det vill säga fler än vad det finns invånare i Sverige. Detta skapar en situation där mobilen kan tränga sig på i de mest obekväma sammanhang.
Jag läste under dagen i Solove - The future of reputation: gossip, rumor and privacy on the internet om “organisationen” Society For HandHeld Hushing. Som verkar för att låta det privata mobilpratandet förbli privat. Ett sätt att komma till bukt med problemet är att dela ut SHHH-kort till förövaren, den som olägligt pratar i mobiltelefon. På en del av korten, som man till viss del fyller i själv, kan man kryssa i eller skriva vad personen pratar. På Så sätt uppmärksammas personen på att det privata flyter ut i det offentliga genom att försöka skapa en situation av förlägenhet. SHHH cards.
For First Time the “Digital Shadow” – Amount of Digital Information Being Generated About People – Surpasses the Amount They Create Themselves; Digital Universe Bigger Than Estimated Due to Explosion of Digital Cameras, Digital TVs, Surveillance Cameras and Social Networks.
“Society is already feeling the early effects of the world’s digital information explosion. Organizations need to plan for the limitless opportunities to use information in new ways and for the challenges of information governance,” said Joe Tucci, EMC Chairman, President and CEO. “As people’s digital footprints continue growing, so too will the responsibility of organizations for the privacy, protection, availability and reliability of that information. The burden is on IT departments within organizations to address the risks and compliance rules around information misuse, data leakage and safeguarding against security breaches.”
Inte förvånande så arbetar företaget som sponsrar undersökningen med infrastrukturlösningar på internet. Vidare så är det svårt att dra slutsatser från den virtuella information som finns på internet och koppla det till enskilda personer. Trots att kvarlämningar sker passivt så handlar berör det inte alla människor. Inte alla är innesluta i den digitala sfären, informationen som skapas är snedvridet.
Det är även relevant att se på hur öppenheten hos internet tillåter andra människor att ta del av ens “privata” digitala liv. Det är dock inte alltid så, det gäller att finna informationen. Där bistår sökmaskiner och liknande. Men de täcker inte av allt, allt finns inte registrerat via dessa tjänster och inte heller blir synligt via dem. Det finns en digital värld bortom sökmaskinernas ytlighet.
Det finns, bland annat, en tendens hos svenska arbetsgivare att söka upp de arbetssökande på sociala nätverkssidor och sökmotorer. Men vad möts de av? Är det verkligen bakom scenen, som Goffman skulle kalla det, där beteenden som inte passar i det publika bland konventioner och reglerade interaktioner kommer till uttryck? Till viss del är det så, men även det som publiceras virtuellt måste tas med en kritisk blick. Vad har individen för intentioner, i vilket sammanhang finns denna bild/text. Internet ger inte alltid tillräckligt med kontextuella markörer. Det är alltid skrämmande när olika sociala världar krockar.
Medvetenheten om digitala kvarlämningar kommer att urholka underlaget för slutsatser om vilka människor verkligen “är”, via internet. Den skenbara anonymiteten börjar upplösas, när medvetenheten om att vara iakttagen stiger bland de digitala invånarna (se mitt inlägg om observerbarhet). Detta handlar om synlighetsstyrning. På samma sätt som politiker presenterar sig själva i en valkampanj kan internet användas för samma syften. Public relations träder in på internet hos vardagsmänniskan. Detta är självklart beroende av de intentioner som individen har, men fortfarande en fullt möjligt framtida scenario.
Digg Recovers a Stolen Xbox. A guy in Philadelphia gets back from SXSW to find that his house has been burgled and his Xbox stolen. He gets a new Xbox and receives a message via Xbox Live asking for a ransom to get his old console back. The message comes from an actual valid gamertag. The guy calls the police, but they don’t care. So he blogs about it, publishing the offending gamertag, and the blog entry gets Dugg. Readers trace the gamertag and relentlessly harass the Xbox-napper till he gives up and returns the hardware. (Från time-blog)
Global Voices Online, som är en form av “oberoende” media, rapporterar från marginaliserade områden i världen genom medborgarjournalism. Ett delområde av webbsidan är framförallt fokuserad på yttrandefrihet och internetcensur. Där finns det en mash-up: en googlekarta kombinerad med information om områden i världen där censur mot olika web 2.0 webbsidor på internet har skett, men även information om olika grupper som kämpar mot censuren.
The Map does not aim to index all kinds of web filtering, but rather to provide an overview of online censorship efforts related to the social web and major web 2.0 websites. This project will also track and explore the relationships between anti-censorship groups in different parts of the world who are collaborating to defend the right to access web 2.0 tools and websites.
The Access Denied Map will try to contextualize and situate that battle by focusing on two areas:
1. the crackdown on web 2.0 websites;
2. the amplifying of local campaigns defending the right to access web 2.0 tools and websites.
The Access Denied Map will lead interested readers to content that enables them to support anti-censorship movements and keeps readers abreast of the filtering situation in various parts of the world. It will also facilitate collaboration between activists, allowing them to find each other, share tactics and strategies and experiences.
En gemensam nämnare för många av inläggen handlar om hur något ur den privata sfären, eller som ska hållas i skuggan för medborgare, blir till offentligt. Detta är basen för “many-to-many”sidor som byggs upp av användargenererat material.
In August 2006, Bahrain blocked access to Google Earth for few days. According to Bahrain Center for Human Rights, the reason of the block may be because Google Earth “allows users to see the lavish palaces and illegal coastal reclamations on land privately owned by members of the Al-Khalifa royal family, images which would otherwise be inaccessible to regular citizens.”
När spridning av information på internet sker och vilka konsekvenser det får går inte att avgöra på förhand. Daniel Solove talar i sin nya bok The future of reputation (76 ff) om (det intentionella) skamgörandet av individer och företag på internet. Där det privata blir tillgänglig för den offentliga massan.
Normbrott är det som skapar skamgörandet. “Normpoliser” skapar en situation där någon eller något person som agerat i oenhetlighet med någon norm hängs ut för allmän beskådan. Bilder, filmer, blogginlägg är några medel för att skapa effekter av detta. Det kan i vissa fall handla om elektronisk mobbning. Detta är en oerhörd konsekvens av informations flyktighet och spridning på internet i både lokal och global skala. En vidgande spiral kan bildas där informationen sprids, växer och omarbetas och sparas för evigt på internet.
Skamgörandet jämförs med en lynchmob, där människor tar lagen i sina egna händer för att skippa rättvisa. Här märks det att “skamgörande” egentligen är intentionen bakom handlingen och handlar om hur man vill få en person att åtminstone “tappa ansiktet”. Det som sker är mer än så, det är ett nät av emotioner som uppstår i olika stadier under denna process. Den som blir uthängd behöver inte känna skam, utan kan stå för vad den har gjort med en viss “stolthet”. Se videoklipp nedan:
Om skammen upplevs så bryts banden till den konforma sammanslutning, eller referensgrupp, som upprätthåller normen och ett stigma skapas. Det sociala bandet till samhället kan även de brytas och en spiral av skam kan upplevas, då varje situation upplevs som en skamsituation. Senare empati från gärningsmännen hjälper sällan, utan det finns redan en digital brännmärkning.
Jag skriver om internet ur ett samhällsvetenskapligt perspektiv. En grundläggande tanke är att internet integreras i vardagslivet. Vad är det för sociala och emotionella upplevelserna som skapas av denna integration? Hur förändras vår kommunikation med varandra? Hur kan man förstå förhållandet mellan teknik, individ och samhälle?
