I kanal 5 igår visades programmet Dateline; producerat av NBC och baserat i USA och har sänts sedan 1992 (enligt Wikipedia). Jag har bara sett avsnitt men såhär var ploten till gårdagens avsnitt:
* En av polisen bemyndigad person – via Predator Justice – spelar en flicka under 15 år i en chatt
* Mannen X som söker sexuellkontakt med ”flickan” får adressen till ett hus där hon ska vara ensam hemma
* X kommer till huset och en kvinna utklädd till minderårig lockar in mannen i huset
* I köket konfronteras mannen med programledaren
* X erkänner eller förnekar
* När X kommer ut ur huset tillfångatas han och sätts i häkte tillsammans med andra män som gått i samma ”fälla”
Ett problem med programmet, ur en narrativ synvinkel, är att offerrollen är otydlig. Detta eftersom att det egentligen inte finns någon flicka som kan bli utnyttjad, utan en påhittad. Istället blir mannen som söker sexuell kontakt ett offer, inte som sexuellt utnyttjad eller som inte ansvarig för sina handlingar, utan för att han har blivit lurad. Ett antagandet är att aversionerna mot sådant beteende är så stora att trots detta så kopplas mannen starkt till förbrytarrollen.
Var det kommersiella intresset finns i att visa detta; var antas det allmänna intresset finnas? Spelar programmakarna på människors rädsla, eller kanske på deras fascination av hämnd och ”rättvisa”? Programmet liknar många andra som producerats i USA, med förbrytare som fångas upp av lagens långa arm. Regulativa normer skapas och upprätthålls. Rättvisa ska explicit visas som segrare. Viktigt ur internetsociologiskt perspektiv är att programmet ställer implicita frågor om internet som medium.
Programmet kan ha mer generella konsekvenser. Jag uppfattar idén som ett sätt att skapa normer, inte bara för att förhindra sexförbrytare att söka kontakt på internet med minderåriga, utan även för att ifrågasätta hur öppet internet ska vara. Ska vem som helst kunna ta kontakt med vem som helst?
Detta uttrycks i bloggen MIN EGEN LILLA VÄRLD:
”Men det blir ju ganska tydligt här hur lätt det är att låtsas vara någon annan via internet..helt otroligt att så många vågar möta folk irl..efter att bara ha pratat via en chatsida eller liknande!! [...] Dateline visar ju ännu mer vad det är för freaks som lurar därute i cyberspace…”
I bloggen Junior Creative visar på samma sak, där hänvisas det till ett reklamfilm som visades i pausen till programmet. I annonsen söker en mamma kontakt med sitt barn anonymt för att göra en poäng över att hon har köpt pizza. Bloggaren sammanfattar inlägget med:
”Inte den mest oturliga mediaplacering, men jag blev i alla fall inte så sugen på en Grandiosa Power Pan.”
Slutligen så handlar programmet om att ifrågasätta teknikens struktur och tillämpning. Men de går inte till botten med vad det är som driver sexförbrytarna utan fungerar mer som en hov som samlar på sig anomalierna som skapar upprätthåller och skapar exempel för vad som är normal sexualitet. Även medvetenheten om sexförbrytares existens stiger hos allmänheten, media fungera genom att sätta en agenda att tala om. Detta är den viktigaste delen av programmet. Däremot är det inte tekniken som är problemet, sexförbrytare kommer antagligen hitta nya strategier för att säkerställa att de inte åker fast.
