Tabaimo är en japansk videokonstnär som just nu ställer ut på Moderna museet. Jag har själv inte varit och sett utställningen, men den verkar vara väldigt intressant. Det gäller speciellt för verket public conVENience. Verket finns att se på Youtube. Miljön är en damtoalett, där konstnären försöker närma sig det samtidigt anonyma och intima (se Tabaimo berätta om verket). Damtoaletten fungerar således som en analogi över internet. Så här beskrivs analogin på Moderna museets webbplats:
Verket kan på en nivå tolkas som en allegori över Internet. Uppkopplad framför skärmen uppfattar man sig lätt som onåbar, med voyeurens känsla av kontroll och distans. Men i själva verket, menar Tabaimo, är man i samma stund översköljd av en våg av intryck och desinformation. Man hamnar i sammanhang man annars aldrig skulle ge sig in i, och upplever en fiktiv avskildhet när man i själva verket står under ständig övervakning.
Verket kan självklart tolkas på andra sätt och innehålla andra dimensioner, tex sätt att se på kvinnlighet.
Jag skrev för ett tag sedan ett inlägg om hur internet gör det möjligt att inte bara köpa saker utan även att byta saker med varandra. Det verkar inte annorlunda än, åtminstonde som media framställer det, att vi har börjat reflektera mer över våra inköp. Det kan ha att göra med ett upplevt och faktiskt åstramat ekonomiskt läge eller en gryende klimatmedvetenhet.
Till inlägget har det kommit ett tips. Det är en svensk man som vill byta bort alla (verkligen alla?) sina ägodelar på en månad och kallar sig för Stefan the Swopper (se även bilderna på det han överväger byta bort). Han beskrivs som en performanceartist. Kanske är det ett konstprojekt. Likväl borde det inte bara sluta där. Att byta saker med varandra, utan att blanda in pengar, är i sig en ekonomi. Han gör det till en grej, precis som de bloggar som dokumenterar sitt konsumtionsstopp (buynothing, jonas hållbara blogg osv) . Vissa av dem verkar även ha tjänat pengar på sitt engagemang.
Det är intressant att se var någonstans ens ägande slutar och i hur stor utsträckning görs detta projekt för att provocera? För visst väcker det uppmärksamhet när någon vill byta bort sina kalsonger.
För att göra en sista anmärkning. Konsumtion är en del av en livsstil, en del i ett självförverkligande projekt. På samma sätt bör ett återanvändanande-tion vara det. Det berättar också Stefan om i sin videodagbok, men att det kanske alltid har varit en del av honom: att byta.
I en artikel från ReadWriteWeb argumentera Sarah Perez att vi går mot slutet för anonymiteten på internet. Detta görs visserligen utifrån ett amerikanskt perspektiv. Men jag vill nog hävda att utvecklingen även gäller utifrån ett svenskt perspektiv. Då det är en utveckling av hur webbsidor och tjänster fungerar, som även berör oss. Detta för att det finns ett visst antal tjänster och leverantörer som dominerar på internet. Det som sker inom dessa skapar återverkningar på mindre tjänster och leverantörer, inte då sagt att de stora leverantörerna alltid är snabbast med innovation men det är dessa leverantörer som människor i stor utsträckning använder.
Än så länge är det vi gör på internet är fragmenterat i bitar om oss själva, vi publicerar foton på ett ställe, är medlemmar i flera olika sidor osv.
Det finns fall (i USA) där domare har dömt en person till att den inte får skapa en fiktiv person på internet. Vilket kan leda till konsekvensen att fler människor inte är anonyma på internet. Jag känner inte till något liknande fall i Sverige.
Olika leverenatörer vill att vi använder oss av våra riktiga namn. Som Facebook Connect, Google Connect etc. Dessa vill göra det möjligt att alla sidor på nätet kan bli ”sociala”, vi kan möta andra personer som besöker vissa sidor osv. Detta gäller också för Facebook i allmänhet. Facebook dominerar som social nätverkssida och vi använder (ofta) vårt riktiga namn och har våra ”riktiga” vänner där (läs detta inlägg!)
Tjänster som OpenID kommer göra det möjligt att samla alla internetkonton under ett och samma konto. Detta skapar ”psykologiska” konsekvenser på så sätt att vi inte är utspridda på internet. Frågan är om man kan spåra en persons gärningar genom OpenID.
Google. Genom att använda deras tjänster så vet dom vem du är och vad du gör. Vad jag vet så kommer det vara möjligt i internet explorer 8 att göra så att Google inte sparar information om oss (som sedan bland annat används för att rikta reklam till oss) Läs mer här.
Det offentliga kommer att ta över. Vi vågar inte vara privata när vi ser vilka negativa konsekvenser det kan ha. Som att vi inte får ett jobb på grund av att vi har blivit taggade på opassande privata bilder som finns tillgänligt på nätet. Snararekommer det vara så att det privata kommer förbli privat och särskiljas från det offentliga där det nu har ingått.
Jag har under den senaste tiden varit djupt försjunken i studier, har öppnat upp många trådar som jag kan spinna vidare här på bloggen. Något som jag intresserat mig för är mediad/icke-medierad tillvaro (vilket jag även visat tidigare). Framförallt så har intresset hamnat på hur den vardagliga tillvaron kan de sig som medierad, genom att tillämpa en uppfattning om social distans. Som att vi kan befinna oss distanserade från varandra i tid och rum, och ändå kommunicera med varandra, genom den information vi lämnat efter oss i objekt (exempelvis: en kvarlämnad varm kaffekopp). Detta är också kopplat till hur vi tematiserar, och bygger berättelser, om andra i vårt medvetande och hur rena sinnebilder av händelseförlopp som vi kan (åter)skapa. Tesen är således att vi alltid lever medierat, men att de är de teknologiska formerna som vi talar om när vi vanligtvis menar media.
Ytterligare en sak som jag intresserat mig för är vårt sätt att leva med små korta informationspulser, ”uppdateringar”, om oss själva; att vi strömmar vårt liv genom (teknologiska) media. För visst är det så, och konstateras ständigt, att gränser upphör och omskapas samtidigt som vi behöver gränser och därmed återuppstår dem i nya former, med hjälp av nya medel. Hur vi framställs är också genom dessa fragment, sammantaget med andra faktorer, men tenderar det till att bli formella uttalanden utan direkt intim och mer emotionell innebörd som kan koppla människor närmare varandra?
Det var någon vecka sedan jag testade Totiki Me för första gången. Det är en applikation på datorn (med ambitionen att även vara webbaserad) som prenumerar på uppdateringar från olika ”sociala tjänster” på internet, såsom händelser på Facebook. Jag tänkte först att det faktiskt fanns ett behov av de tjänster som applikationen tillhandahöll: att inte behöva logga in på många olika sajter ständigt och jämt. Det är fortfarande en fördel för mig efter att jag använt programmet ett tag. Dock är problemet snarast det att den information som förmedlas blir lösryckt från sitt sammanhang. Det är som att få en notis om något som sker, men att inte vara där det sker utan att behöva förflytta sig, istället för att vara där det sker direkt. Ytterligare ett steg från den faktiskt avsedda interaktionen har tagits.
En annan sak som gör programmet speciellt är dess synkronitet, att kunna hålla sig (nästan) konstant uppdaterad med information. Det tror jag kan förändra vårt beteende, genom att gränser rivs ner på så sätt att ännu ett steg mot att integrera ”sociala tjänster” i vår verksamhet vid datorn och att på sätt och viss närma sig synkron kommunikation (något som sker nästan samtidigt). Även om något sådant som synkron kommunikation sällan förekommer medierat, över internet, utan är något som är mer förknippat med ansikte-mot-ansikte-möten. Dock är det väl en fråga om tolkning, då vi eventuellt kan hållas uppdaterade av andra människors beteende i en ganska strid ström (finns nog inga sådana applikationer som övervakar den andra personens datoraktivitet på en sådant sätt, men kommunikation med hjälp av webbkameror existerar). Viktigt att poängtera är att synkroniteten också kan leda till stress, som i så många andra områden där gränser bryts ner (som mellan arbete och fritid) kan detta bli till en del av att människor ska hålla sig uppkopplade och tillgängliga. Det kan gå så långt att det blir en förväntan, att du ska använda programmet och att svara snabbt när du kallas, det vill säga att du fått en notis om att någon har skrivit till dig.
Det handlar inte om att du blir övervakad, utan att du övervakar dig själv. För det är ju så att det är dig det handlar om där ute, hålla koll på vad andra människor gör med dig och att hålla sig á jour om vem du är och blir till.
Många lever sina liv på internet och skapar avtryck för framtiden av sin aktivitet. Dock är det mycket aktivitet som sker bakom lyckta dörrar, som inte fastnar på nätet för framtiden. Interaktioner sker sporadiskt och försvinner.
Avlyssning av dessa interaktioner kan anses vara ett brott mot den personliga sfären, som ska hållas utanför yttre inblandning. Den nya FRA-lagen kan anses tränga inom denna sfär (detta diskuteras mer utförligt på annat håll).
Det jag framförallt tycker är intressant är det motstånd som presenteras, exempelvis av Fria Tidingen genom webbsidan HejFRA. Där föreslås att besökarna ska klistra in texter med ord, som kan tänkas plockas upp av de filter som FRA tillämpar för manuell granskning, i de interaktioner som de har på internet. På så sätt skapas det en större arbetsbörda för de personer som ska granska materialet.
Tanken med att förvanska vad som verkligen sker på internet handlar om förhållandet mellan människor och internet. Vi lever ut våra liv på internet, samtidigt som vi kan styra det med en medvetenhet om att vi kan vara observerade. På så sätt anpassas beteendet på internet efter situationen. All aktivitet på internet kan därmed ifrågasättas om det är en planerad handling för att det som sker ska framstå på ett visst vis. Detta kan även överföras på exempelvis att ge felaktig information till tjänster på internet, såsom applikationer på Facebook, eller att använda sig av påhittade personuppgifter (se tidigare inlägg).
I det yttersta handlar då detta om autenticitet. I många andra fall har det påvisas finnas diskrepans mellan människa och dess internet aktivitet. Ibland uppmuntras det, som ovan, eller i annat fall ska förhållandet befinna sig i jämvikt. Detta kan exemplifieras med att man förväntas vara samma person på internet, ha samma identitet, som utanför internet för att inte tappa ansiktet (se uppsats om detta här).
Ett EU-finansierat projekt, Primelife, har inrättats för att utveckla internetlösningar och applikationer som ska leda till en ökad personlig integritet samt diskutera identitetshantering på internet. Från Sverige deltar Karlstads universitet och dess datavetenskapliga avdelning i projektet.
Individuals in the Information Society want to protect their autonomy and retain control over personal information, irrespective of their activities. Information technologies hardly consider these requirements, thereby putting the privacy of the citizen at risk. Today, the increasingly collaborative character of the Internet enables anyone to compose services and to contribute and distribute information. Throughout their life with all its different facets, individuals will leave a trail of personal data. This enables various drawbacks for citizens and forms of unforeseen data use not endorsed by the citizens concerned. Employers access applicants’ online community profiles before inviting them to a job interview. Social networks in different countries have used details of customer’s online shopping habits or personal preferences without their permission. Such incidents raise substantial new privacy challenges:
how to protect privacy in emerging Internet applications such as collaborative scenarios and virtual communities
how to maintain life-long control over one’s private sphere.
Fake name generator skapar inte bara slumpmässigt påhittade namn utan även en påhittad adress och ett personnummer som passar till namnet. Tidigare kunde man slå i uppslagsverk efter (o)kända storheter och låna den personens namn, nu får man en hel identitetshandling.
De digitala fotspåren som lämnas efter personer kan således till viss del förvanskas om de tar sig an en fejkad identitet. Internet har ett inneboende frågetecken i och med att det är virtuellt. Det är dock inte alltid detta uppmärksammas. Lite beroende av hur mycket information som finns tillgänglig är det bara en skugga av en person utanför datorskärmen. Visserligen rör vi oss alltid gentemot skuggor av personer, deras fulla jag kan aldrig upplevas.
Till en viss utsträckning framhäver livsstilar och smaker vissa varumärken genom de (status)symboler som används och traderas. Den kanske tydligaste föreställningen om den ”levande reklampelaren” är idrottskvinnor/män. Ibland blir det allt för uppenbart att reklammakarna har varit i farten. Detta kan exempelvis åskådliggöras när professionella skidåkare efter ett åk lyfter en skida i vädret för att visa att de åkte med märket X och ”så här bra gick det”.
Konsumtionssamhället kan nu få ytterligare nya utposter på Internet. I försöken att skapa nya marknader i det alltmer explicit ”sociala” Internet kan nu den enskilda individen bli en reklambärare via den sociala applikationen SocialVibe. Detta sker exempelvis genom att på sociala nätverkssidor visa upp ett utvalt varumärke. De som lyckats generera mest klick är personer med hög status inom vissa avgränsade sociala världar med många besökare på deras profiler och dessa personer är då även åtråvärda för företagen som gärna vill skapa en koppling till deras varumärke. I gengäld kan de som gör reklam dels få en premie och dels indirekt donera pengar till ett välgörande ändamål. Detta blir ett sätt att förena företagens mål om att nå ut med ett budskap och individens mål att göra en god sak genom att donera pengar och få premier. Dessutom kan varumärkena i sig stå för sådana värden så att personens status kan höjas än mer. Här uppstår ett problem för de målmedvetna som inte har den trafik på sin blogg, eller vad det nu må vara, att skapa trafik på något sätt.
Däremot har företagen ingen möjlighet att reglera hur deras varumärke används, det sammanhang och därmed den framställning varumärket får. Eftersom att användarna själva får välja vilka varumärken de vill representera används de antagligen till övervägande del för att generera potentiella kunder. Självklart finns det ideologiska konsekvenser av detta, varor från storföretag letar sig på ett nytt sätt ner på mikronivå genom media och flyter in i personens uppfattade sociala identitet.
Jag skriver om internet ur ett samhällsvetenskapligt perspektiv. En grundläggande tanke är att internet integreras i vardagslivet. Vad är det för sociala och emotionella upplevelserna som skapas av denna integration? Hur förändras vår kommunikation med varandra? Hur kan man förstå förhållandet mellan teknik, individ och samhälle?
