Internetsociologi

A couple of weeks ago I wrote a paper, for a class in media and communication studies, about weblogs, citizen journalism and the public sphere. The paper begins with an account and critique of Habermas concept of the public sphere. After that I discuss cultural and economical developments within western news media and how it has affected contemporary news organization. Special attention is given to how media has increased the transformation of visibility of actions and the new possibilities for interaction between the former audience and the producers of news content. The paper finishes with a discussion of weblogs and citizen journalism as a potential emerging public sphere.

Read the paper

I mitt nuvarande uppsatsarbete, som handlar om unga föräldrar, har jag läst igenom flera självreflexiva bloggar och skummat igenom massvis. Ett fynd från läsandet, som inte kommer komma med i den slutliga uppsatsen, är bloggarnas matvanor. Bloggarna, som är i åldern 14-22 år, talar sällan om vad de ska äta eller har ätit. När de väl gör det så är det tacos som dyker upp. Vad är det för speciellt med tacos?

Jag tror att det fortfarande ses som ”annorlunda” mat: något som man inte äter så ofta och avviker från övrig mat som äts. Jag har visserligen inga belägg för detta, men jag föreställer mig även att tacos inte funnits att köpa i svenska matbutiker speciellt länge. Det är en rätt som är enkel att tillaga, vilket gör att den blir tillgänglig för fler personer att göra och äta. Blogginläggen, som antingen pekar bakåt mot det som hänt, från och med det tidigare blogginlägget, eller framåt mot vad som ska hända, så sticker denna matvana ut som något positivt avvikande.

Jag har ett par gånger pingat till Twingly när jag refererat till nyhetstidningar online. Själva processen beskrivs på ett intressant sätt. I den sista rutan i ping-processen får/har avataren en medalj. Med viss osäkerhet tolkar jag det som att det dels handlar om att höja ens status, som bekant medaljer används till. Samt att personen ska känna en viss stolthet över att ha bidragit till nyhetstidningen.

Varför tyckte jag detta var intressant? Jo för att bloggandet till stor utsträckning handlar om synlighet och synlighet kopplas här samman med stolthet.

I “The future of reputation” (här finns hela boken online) påstår Daniel Solove att bloggarna tagit rollen som normpoliser. Solove beskriver en omtalad händelse (Dog poop girl) där en kvinna - efter att ha blivit påtalad - vägrar plocka upp sin hunds avföring. Bilder från händelsen startade en våg av händelser i bloggosfären. Det gjordes löjeväckande nidbilder av kvinnan och det publicerades privat information om kvinnan, bloggarna bidrog med små detaljerade bitar som slutligen formade hela kvinnans historia. Detta lär har skapat en så stor skam att kvinnan inte längre förmådde att fortsätta på det universitet där hon studerade. Daniel Solove menar att detta - bland annat - är ett exempel på ett av de grundläggande problemen med den av Internet skapade medborgarjournalistiken: hur yttrandefrihet står i ett fragilt förhållande till den privata sfären.

När en person eller sociala organisationer blir uthängt för “skammning” av detta slag är det för att bryta loss dessa normbrytande anomalier från den normativa samhällsordningens goda sida och lösa de band som förenar dem med “oss andra” normföljare. Denna uthängning kan drivas av en så stark kraft att de individuella konsekvenserna inte beräknas, eller så är det just detta som beräknas vilket väcker frågor om kontroll, övervakning och riktlinjer. Detta är med andra ord ett förvärrande av kvällspressens sensationsjournalistik. Kanske är det en ny etik som ska växa fram, gällande vårdandet och hänsynen av den privata sfären. Men så blir nog inte fallet. Istället kan vi nog räkna med ett bistrare klimat på Internet där bloggare kan drivas av ett behov av att statuera exempel och att för vissa anledningar hylla och håna andra (som exempelvis Perez Hilton).

Det är trots allt så att det är människor tillsammans som skapar denna skam som hotar det kollektiva sociala bandet. Detta stigma är svårt att bli av med. Skeletten i garderoben visar sig ute på Internet och lever kvar utan att den träffade individen har kontroll över innehållet och dess spridning.

Författaren och fotografen Mia Gröndahl talade i fredagens Obs i P1 om hur det medlemmar ur det muslimska brödraskapet har tagit sig an bloggen som kommunikationsverktyg inom rörelsen. Hon menar att detta har skapat en viss demokratisering. Det är framförallt de unga anhängarna som använder bloggen, där kan deras argument och kritik bemötas. Gröndahl hänvisar till en källa på Arab Media & Society som menar att brödraskapet gått från att vara slutet och ickedemokratiskt till en modern politisk rörelse där många röster kommer till tals.

Denna potential till dialog ska inte underskattas i något sammanhang. De organisatoriska och hierarkiska förändringar som denna rörelse tillsynes genomgått visar på bloggen som ett användbart redskap för förändring. Nya element och kommunikationsformer skapar nya interaktionsmönster. Samtidigt är det knappast så att det skett några ideologiska förändringar inom rörelsen, utan snarare handlar det om förkortade kommunikationsvägar och att bryta ner geografiska och hierarkiska hinder.