Idag är det Safer internet day, som arrangeras en gång per år. Bland annat så har det slutits ett avtal mellan flertalet sociala nätverkssidor för att öka säkerheten för personer under 18 år på nätet (se pressrelease). Detta avtal ska förmå ungdomar att hantera sådant som emobbning och gromning. Mer konkret handlar det om att göra det lättare att rapportera om missbruk, att på olika sätt dölja profiler från andra användare och försöka förhindra personer under 13 år att använda tjänsterna som tillhandahålls. Kan passa på att publicera ett videoklipp som skapats på intiativ av EU som ska sändas runt om i Europa. Än så länge är det bara 300 personer som har sett klippet.
Klippet finns även att se på keepcontrol.eu, där även tips ges på vad man kan göra när man själv utsätts för (e)mobbning (se även Mediarådet och BRIS).
Tabaimo är en japansk videokonstnär som just nu ställer ut på Moderna museet. Jag har själv inte varit och sett utställningen, men den verkar vara väldigt intressant. Det gäller speciellt för verket public conVENience. Verket finns att se på Youtube. Miljön är en damtoalett, där konstnären försöker närma sig det samtidigt anonyma och intima (se Tabaimo berätta om verket). Damtoaletten fungerar således som en analogi över internet. Så här beskrivs analogin på Moderna museets webbplats:
Verket kan på en nivå tolkas som en allegori över Internet. Uppkopplad framför skärmen uppfattar man sig lätt som onåbar, med voyeurens känsla av kontroll och distans. Men i själva verket, menar Tabaimo, är man i samma stund översköljd av en våg av intryck och desinformation. Man hamnar i sammanhang man annars aldrig skulle ge sig in i, och upplever en fiktiv avskildhet när man i själva verket står under ständig övervakning.
Verket kan självklart tolkas på andra sätt och innehålla andra dimensioner, tex sätt att se på kvinnlighet.
Det finns en rörelse kopplad till anonymitetsbegreppet som lämpligt nog kallar sig för Anonymous. Även om det inte är en enhetlig grupp och inte inkluderar alla anonyma användare på internet så är det en social rörelse som drar fördel av den uppfattade, eller självskapade, anonymiteten på internet. Rörelsen verkar vara koncentrerad till företeelser i USA, där den byggt upp kulturella element och sätt att tala på forum. Anonymiteten öppnar upp för frispråkighet. Yttrandefrihet är något som försvaras av rörelsen. Den har vänt sig mot scientologerna och menar, kortfattat, att de hindrar yttrandefriheten och det sociala livet för människor som är medlemmar.
Anonymous (anonym) består av användare till vissa webbsajter och internetforum. Namnet är taget från den anonymitet under vilken användarna postar bilder och kommentarer. Namnet är inte knutet till någon speciell grupp utan används mer om medlemmar av internetkulturen. Anonymous har ingen hierarkisk struktur och inte heller någon ledare utan litar till individers bidrag till gruppen. Anonymous har flera måtton knutna till sig, ett av de mest använda är ”We are Anonymous. We are Legion. We do not forgive. We do not forget.”(Vi är Anonyma. Vi är Legion. Vi förlåter inte. Vi glömmer inte.) (Wikipedia)
Att organisera människor som skapar sig själva genom text, i en odifferentierad massa, är en intressant företeelse i radikalt förtroende. De delar en gemensam hållning och syn på vad internet ska vara och hur samhället i vissa frågor ska utvecklats mot. Detta gör organiseringen möjlig genom den delade kulturen. Kanske går det även att tala om någon motsvarighet i Sverige. Det skapas vissa förhållningssätt som förknippas med anonymiteten på internet och de anonyma användarna. Yttranden behöver inte tänka på de faktiska konsekvenserna om personen i sig inte behöver ta ansvar för dem. Så kallade ”hatkulturer” skulle då vara ett uttryck för detta.
Anders Mildner diskuterar i ett inlägg journalistikens framtida roll. Det har skett en förflytning från att se ett journalistiskt verk som en slutprodukt till att snarare betrakta det som ett arbetsmaterial.
Bilden kommer från en konstutställning där människors interaktion på internet åskådliggjordes i bilder, ljud och så vidare. Läs mer.
Precis som Mildner tror jag att denna rörelse kommer att få en allt större roll i samhällets uppbyggnad. Detta gäller framförallt för internet, men även i andra områden av livet. Rörelsen från att se något publicerat som statiskt och inte ämnat att modiferas till att ingå i nya sammanhang, modiferas och publiceras med större lätthet än tidigare. Det är i sig en beskrivning av internets funktion i samhället. Men detta skapar också konsekvenser till hur vi formar vårt sociala liv och vår självuppfattning. Såhär beskriver Mildner det:
För inte så värst länge sedan ansågs nog en ordväxling mellan två personer höra hemma i den privata sfären, men nu har något förändrats (speciellt om det rör sig om offentliga personer) och jag kan tycka att det kanske har gått lite fort.
För när allting kan hamna på en blogg eller skickas vidare, reagerar människor genom att dra ner på kommunikationen. Vi riskerar att förlora lite av den öppenhet som vi med teknikens hjälp har vunnit de senaste åren.
Detta är i sig en tendens till övervakning. Men det är inte staten eller någon annan instans som övervakar oss. Det är vi själva som övervakar andra och även oss själva. Det är självkontrollen som förmår oss att agera som vi gör. Detta leder till en mindre öppenhet bland människor i och med att vi kontrollerar det vi säger. Detta baserar sig på att vi vet om att det vi säger och gör kan få verkliga konsekvenser, en felgärning kan leda till ett argt blogginlägg som sprider sig över ett stort område på ens närmaste sociala nätverk. Samtidigt finns risken att vi blir feltolkade eller att någon medvetet förmår publicera något som vi inte alls gjort. Detta leder i sin tur till en form av paranoia, där möten (och för den delen uteblivna möten) med andra människor alltid kan leda till överblickbara konsekvenser. För visst är det så att vårt handlande alltid varit utsatt och diskuterat i andra sammanhang, men inte på ett sådant sätt att vi själva kan ta del av det och se de faktiska konsekvenserna av det. Interaktionen mellan andra människor har möjlighet att stanna kvar på internet, etsa sig fast och förbli ett avtryck för hur andra förhandlar om vår självbild.
Detta väcker dilemmat om anonymitet till debatt. Anonymitet är en skyddad öppenhet. Men det kan missbrukas, därför finns det fog för att bryta upp anonymiteten.
Det var någon vecka sedan jag testade Totiki Me för första gången. Det är en applikation på datorn (med ambitionen att även vara webbaserad) som prenumerar på uppdateringar från olika ”sociala tjänster” på internet, såsom händelser på Facebook. Jag tänkte först att det faktiskt fanns ett behov av de tjänster som applikationen tillhandahöll: att inte behöva logga in på många olika sajter ständigt och jämt. Det är fortfarande en fördel för mig efter att jag använt programmet ett tag. Dock är problemet snarast det att den information som förmedlas blir lösryckt från sitt sammanhang. Det är som att få en notis om något som sker, men att inte vara där det sker utan att behöva förflytta sig, istället för att vara där det sker direkt. Ytterligare ett steg från den faktiskt avsedda interaktionen har tagits.
En annan sak som gör programmet speciellt är dess synkronitet, att kunna hålla sig (nästan) konstant uppdaterad med information. Det tror jag kan förändra vårt beteende, genom att gränser rivs ner på så sätt att ännu ett steg mot att integrera ”sociala tjänster” i vår verksamhet vid datorn och att på sätt och viss närma sig synkron kommunikation (något som sker nästan samtidigt). Även om något sådant som synkron kommunikation sällan förekommer medierat, över internet, utan är något som är mer förknippat med ansikte-mot-ansikte-möten. Dock är det väl en fråga om tolkning, då vi eventuellt kan hållas uppdaterade av andra människors beteende i en ganska strid ström (finns nog inga sådana applikationer som övervakar den andra personens datoraktivitet på en sådant sätt, men kommunikation med hjälp av webbkameror existerar). Viktigt att poängtera är att synkroniteten också kan leda till stress, som i så många andra områden där gränser bryts ner (som mellan arbete och fritid) kan detta bli till en del av att människor ska hålla sig uppkopplade och tillgängliga. Det kan gå så långt att det blir en förväntan, att du ska använda programmet och att svara snabbt när du kallas, det vill säga att du fått en notis om att någon har skrivit till dig.
Det handlar inte om att du blir övervakad, utan att du övervakar dig själv. För det är ju så att det är dig det handlar om där ute, hålla koll på vad andra människor gör med dig och att hålla sig á jour om vem du är och blir till.
Många lever sina liv på internet och skapar avtryck för framtiden av sin aktivitet. Dock är det mycket aktivitet som sker bakom lyckta dörrar, som inte fastnar på nätet för framtiden. Interaktioner sker sporadiskt och försvinner.
Avlyssning av dessa interaktioner kan anses vara ett brott mot den personliga sfären, som ska hållas utanför yttre inblandning. Den nya FRA-lagen kan anses tränga inom denna sfär (detta diskuteras mer utförligt på annat håll).
Det jag framförallt tycker är intressant är det motstånd som presenteras, exempelvis av Fria Tidingen genom webbsidan HejFRA. Där föreslås att besökarna ska klistra in texter med ord, som kan tänkas plockas upp av de filter som FRA tillämpar för manuell granskning, i de interaktioner som de har på internet. På så sätt skapas det en större arbetsbörda för de personer som ska granska materialet.
Tanken med att förvanska vad som verkligen sker på internet handlar om förhållandet mellan människor och internet. Vi lever ut våra liv på internet, samtidigt som vi kan styra det med en medvetenhet om att vi kan vara observerade. På så sätt anpassas beteendet på internet efter situationen. All aktivitet på internet kan därmed ifrågasättas om det är en planerad handling för att det som sker ska framstå på ett visst vis. Detta kan även överföras på exempelvis att ge felaktig information till tjänster på internet, såsom applikationer på Facebook, eller att använda sig av påhittade personuppgifter (se tidigare inlägg).
I det yttersta handlar då detta om autenticitet. I många andra fall har det påvisas finnas diskrepans mellan människa och dess internet aktivitet. Ibland uppmuntras det, som ovan, eller i annat fall ska förhållandet befinna sig i jämvikt. Detta kan exemplifieras med att man förväntas vara samma person på internet, ha samma identitet, som utanför internet för att inte tappa ansiktet (se uppsats om detta här).
Till ett kommande projekt har jag letat efter normöverträdelser på internet som leder till en digital skandal (se Lynchning och skamgörande, ”Skammad” online). Intressant nog så verkar det inte som om jag hittar några fullfjädrade skandaler där deltagare samlar digitalt lagrad information om förbrytaren. Exempelvis har jag tittat närmare på personer som blivit lurade på Blocket genom att de förskottsbetalat men inte fått varan (som är en ganska vanlig företeelse). Jag hittar väldigt få förekomster i bloggosfären av sådana berättelser. Mer förekomster är det i forum där också aktiviteten är högre på deltagarna. Det verkar inte som att dessa modererade forum gör det möjligt att hänga ut personer fullt ut. Information om förbrytaren hindras, personer som lägger upp alldeles för personlig information bannlyses. Samtidigt finns det en medvetenhet om att personen som utpekas inte behöver vara den faktiska förbrytaren. Till viss del läcker dock personlig information och berättelser om personen igenom.
Som exempel på detta är det en person som lurat till sig en handpenning på Ipod. Det visar sig senare att personen faktiskt använde sitt riktiga namn. Men att personen inte finns i Sverige och har uppgett en felaktig adress i Tyskland. Det blir ett drama där personens rykte säkerligen dras i smutsen. Det räcker med en enkel sökning på hans namn på en sökmotor för att finna brottet, som även delas av en person som bodde i samma svenska stad som förbrytaren. Detta är problematiskt. Denna person blev kontaktad och hade även tidigare blivit kontaktad i samma ärende när bedragaren tidigare varit farten.
Ytterligare exempel visar på hur familjen till förbrytaren kontaktas och hotas och hur polisen lågprioriterar brottet. Detta leder till en potentiell lynch mob som kan ta stora proportioner. Men tydligen är inte normbrottet och de digitala fotspåren tillräckligt tydliga för att det ska vara möjligt i de fall som jag påträffat.
I en artikel i the Inquirer berättas det om en man som blev av med alla sina tillhörigheter från sitt hus, på grund av att någon utgav sig för att vara honom på Craiglist (en svensk motsvarighet skulle vara blocket.se). Där publicerade denna imitatör ett anslag om att det var fritt fram att hämta allt som fanns i den förstnämnda personens hus, eftersom att han inte behövde sakerna längre på grund av en resa. Detta stämde inte alls, och när väl husägaren fick reda på vad som höll på att ske, skyndade han sig hemåt. Påväg mot sitt länsade hus så mötte han fullastade bilar på vägen med hans saker. Trots att han vädjade till de i bilarna och till dem som ännu var kvar i huset, så vägrade de att lämna tillbaka hans saker och hänvisade till anslaget på Craigslist.
Rättfärdigandet av beteendet skedde med hjälp av internet, som i detta fall var en mycket opålitlig källa. Intersubjektiviten bland deltagarna säger att det som står på internet är sant. Säkerligen finns det någon psykologisk process bakom harmoniseringen av dissonansen mellan vad ägaren till sakerna sa och deras uppfattning om att de kan rättfärdiga sitt beteende genom att hänvisa till en internetbaserad källa.
Jag tror att sådana här internetbluffar är svåra att hindra så länge pseudoanonymitet råder på internet.
Jag skriver om internet ur ett samhällsvetenskapligt perspektiv. En grundläggande tanke är att internet integreras i vardagslivet. Vad är det för sociala och emotionella upplevelserna som skapas av denna integration? Hur förändras vår kommunikation med varandra? Hur kan man förstå förhållandet mellan teknik, individ och samhälle?
