Arkiv för november, 2008
november 23, 2008 vid 8:39 e m
· Arkiverad under formellt lärande, informellt lärande, pedagogik, upphovsrätt, utbildning ·Taggad etik, filmpedagogik, inspelning, integritet, universitet, yale
Sedan en tid tillbaka har varit möjligt att se på föreläsningar givna vid Yale University på internet. Open Yale Courses heter webbplatsen. Materialet skyddas av en Creative Commons-licens. Där är det både möjligt att se, höra och läsa transkript från föreläsningarna. Det är gratis och kanske är det också lite bekvämare att sitta hemma framför datorskärmen än att bege sig till Connecticut för att ta del av innehållet. Men visst är det så att man klipps av från det ursprunliga sammanhanget, inte blir man en Yalestudent bara för att man tar del av innehållet från föreläsningarna. Här är det den formella antagningen och inte vad man har för faktiska kunskaper som spelar roll. Detta är ändå ett steg mot att luckra upp den formella undervisningen och lärandet.
När det gäller svenska universitet så har en del varit restriktiva och börjat forma policybeslut om att det inte ska vara möjligt att filma föreläsningar (källa, se även IT & Etik, Nätkulturer). Däremot så finns det andra röster om detta:
– Att man inte kan hindra en student att anteckna från en föreläsning är naturligt om anteckningarna ska användas för eget privat bruk. Nästa steg är ljudinspelningar eller filminspelningar.
Han hänvisar till Claes Sandgrens skrift Rätten till undervisningen och forskningen utgiven av SULF år 2003.
Där skriver Claes Sandgren på sidan 25 att lika lite som upphovsrätten hindrar att någon antecknar vid en föreläsning finns det något upphovsrättsligt hinder mot inspelning. Föreläsaren kan alltså inte förbjuda en åhörare att göra en inspelning med hänvisning till upphovsrätten. (källa)
Däremot får filmen inte läggas ut på nätet (källa).
Permalänk
november 19, 2008 vid 1:01 e m
· Arkiverad under anonymitet, offentligt/privat, offline/online, självpresentation, självövervakning, smart mobs, social interaktion, social media, sociala nätverk, sociala relationer, synliggörande ·Taggad öppenhet, övervakning, möten, samhälle, självbild, social interaktion, utveckling
Anders Mildner diskuterar i ett inlägg journalistikens framtida roll. Det har skett en förflytning från att se ett journalistiskt verk som en slutprodukt till att snarare betrakta det som ett arbetsmaterial.
Bilden kommer från en konstutställning där människors interaktion på internet åskådliggjordes i bilder, ljud och så vidare. Läs mer.
Precis som Mildner tror jag att denna rörelse kommer att få en allt större roll i samhällets uppbyggnad. Detta gäller framförallt för internet, men även i andra områden av livet. Rörelsen från att se något publicerat som statiskt och inte ämnat att modiferas till att ingå i nya sammanhang, modiferas och publiceras med större lätthet än tidigare. Det är i sig en beskrivning av internets funktion i samhället. Men detta skapar också konsekvenser till hur vi formar vårt sociala liv och vår självuppfattning. Såhär beskriver Mildner det:
För inte så värst länge sedan ansågs nog en ordväxling mellan två personer höra hemma i den privata sfären, men nu har något förändrats (speciellt om det rör sig om offentliga personer) och jag kan tycka att det kanske har gått lite fort.
För när allting kan hamna på en blogg eller skickas vidare, reagerar människor genom att dra ner på kommunikationen. Vi riskerar att förlora lite av den öppenhet som vi med teknikens hjälp har vunnit de senaste åren.
Detta är i sig en tendens till övervakning. Men det är inte staten eller någon annan instans som övervakar oss. Det är vi själva som övervakar andra och även oss själva. Det är självkontrollen som förmår oss att agera som vi gör. Detta leder till en mindre öppenhet bland människor i och med att vi kontrollerar det vi säger. Detta baserar sig på att vi vet om att det vi säger och gör kan få verkliga konsekvenser, en felgärning kan leda till ett argt blogginlägg som sprider sig över ett stort område på ens närmaste sociala nätverk. Samtidigt finns risken att vi blir feltolkade eller att någon medvetet förmår publicera något som vi inte alls gjort. Detta leder i sin tur till en form av paranoia, där möten (och för den delen uteblivna möten) med andra människor alltid kan leda till överblickbara konsekvenser. För visst är det så att vårt handlande alltid varit utsatt och diskuterat i andra sammanhang, men inte på ett sådant sätt att vi själva kan ta del av det och se de faktiska konsekvenserna av det. Interaktionen mellan andra människor har möjlighet att stanna kvar på internet, etsa sig fast och förbli ett avtryck för hur andra förhandlar om vår självbild.
Detta väcker dilemmat om anonymitet till debatt. Anonymitet är en skyddad öppenhet. Men det kan missbrukas, därför finns det fog för att bryta upp anonymiteten.
Permalänk
november 17, 2008 vid 9:32 e m
· Arkiverad under classroom 2.0, klassrumspedagogik, pedagogik ·Taggad classroom 2.0, klassrumspedagogik, lärande, pedagogik
Jag har just upptäckt en webbsida med pedagogiska verktyg, där besökaren kan ladda upp filmklipp som är till för undervisningssyfte. Webbsidan heter Teacher on Demand.
Teacher on Demand är ett skolutvecklingsprojekt i Falköpings kommuns regi. Under våren 2008 kommer webbtjänsten att byggas upp samtidigt som material till sidan produceras.
Än så länge verkar inte utbudet vara så jättestort. Dock är ambitionen mycket intressant. Speciellt eftersom att det är ett specifikt fokus på att förändra klassrumspedagogiken till att utnyttja mer interaktiva verktyg. Men framförallt leder det till möjligheter att se om moment som varit oklara i filmer och få möjlighet till att se nya framställningsformer. Eventuellt kan det bli ett komplement, eller underlag för diskussion, till undervisning.
Än så länge har jag inte påträffat någon webbplats som tagit ett helhetsgrepp för att förmedla pedagogiska verktyg från filmer till e-böcker och vidare. Inte heller så har Teachers on Demand så mycket interaktivt över sig. Det är mest filmer, inga diskussioner eller något som kan skapa mervärde för besökaren att lära sig mer och bygga vidare på filmen. Det skulle vara möjligt att skapa videosvar, eller fortsättningar på de filmer som publicerats.
Permalänk
november 17, 2008 vid 11:20 f m
· Arkiverad under cyberreligion, kropp ·Taggad begravning perception kognition kropp
Läste just ett intressant inlägg om begravningar på internet. Internet möjliggör att hålla minnet vid liv, att kunna skapa en representation, en minneslund över människor som har gått bort. Inlägget handlar om mer planerade former av av minnessidor. Men mindre oplanerade former finns. Det kan vara sådana fall där personen har kvar sitt medlemskap vid sociala nätverkssidor, som Facebook. Inte försvinner dessa konton för att personen dör. Det visar också hur vi faktiskt har externaliserat oss själva, blivit något utöver vår egna kropp som existerar efter att vi själva inte finns närvarande. På så sätt finns vår internetmedierade kropp, vår sociala kropp, ute på internet hela tiden. Det finns avtryck av vår aktivitet, det är möjligt att interagera med oss fast vi själva inte är närvarande. Vi tror att vi talar till en människa som finns där, vi leds av en föreställning av att vi har någon ”framför oss” som vi talar med. Detta visar på den kognitiva föreställningen, den mentala representationen av andra, som vi har i samspel med andra människor som inte är direkt närvarande. Men på internet finns det olika genre, vi skriver på olika sätt, med olika former av representationer beroende på sammanhanget och de verktyg som finns tillgängliga.
Permalänk
november 13, 2008 vid 9:46 e m
· Arkiverad under artificiell intelligens ·Taggad AI, artefakt, artificiell intelligens, lärande
En fråga som har gäckat mig länge är när autonoma simuleringar inom artificiell intelligens överskrider mänsklig överblickbarhet och (direkt) förståelse. Från början är det en helt och hållet mänsklig produkt, en artefakt, där människans kunskaper finns externaliserade, och därmed lagrade. Om kunskaperna omvandlas och utvecklas kan det skapas saker som vi inte har en aning om, som vi inte kan förutse. Vi kan lära oss av den, ta del av det som blir utöver det vi lagrade i den. Till skillnad från vanliga artefakter, där vi måste skapa kunskapen som människor, är det det artificiella som skapar kunskapen åt människan. Fast detta kan ifrågasättas, men någonstans måste gränsen för vad som är en mänsklig produkt sättas (inte sagt att det är utanför mänsklig påverkan).
Vi som människor kan lagra information om den, och skapa operationer och regler. Det är nog inte omöjligt att det skapas generativa processer, att ytterligare operationer och regler läggs till, som ett autonomt system. Det vill säga, att det artificiella lär sig och går utöver det som från början var fast givet. Här är det säkert möjligt att det finns en analogi till arv och miljö/stimulus (om man nu har ett sådant perspektiv).
Permalänk
november 12, 2008 vid 1:12 e m
· Arkiverad under beslutsfattande, känslor, makt, rational chocie theory, rationalitet, robot ·Taggad känslor emotioner affekter robotar maskiner etik ratio
Infontology skriver att maskiner är det mest ”etiska” som finns, i att den alltid följer sina principer. Vidare står det: ”… vi kommer att hellre lägga svåra beslut hos en maskin än hos en människa för att maskinen inte riskerar att låta sig förledas av sina känslor i en pressad situation …”.
Permalänk
november 9, 2008 vid 9:05 e m
· Arkiverad under konsumtion, media, musik ·Taggad artist, betala, företag, immaterialrätt, musik, spotify, streaming
Jag har under en tid testat gratisversionen av Spotify, en tjänst för streaming av musik. Det är facinerande att det är möjligt att genomföra det Spotify gör och samtidigt hålla sig inom lagens ramar. Åtminstonde framstår det som om de har ett samarbete med STIM. Om detta program gör det möjligt att låta företag betala för att människor lyssnar på musik, så är det en lösning som jag tror många kan acceptera. Dessutom om det är möjligt att få det reklamfritt, genom att betala en viss summa pengar.
Det som återstår att se är hur denna form av musiklyssning kommer att tas emot och bäddas in i debatten om immaterialrätt, hos företagen och hos musiklyssnarna. Musiken kommer vara mer låst vid ett program, den kommer inte flyta igenom olika uppspelningsprogram. Inte heller är det på samma sätt möjligt att ta ut information från musiken, att skapa sammanslagningar av låtar. Sen kommer det till kvalitén på låtarna, gällande hur stor utsträckning kommer formatet och ljudupplevelsen vara avgörande för hur väl detta projekt slår ut. Vilka former av mervärde kommer Spotify att erbjuda? Kommer det kopplas närmare artisterna och ders bolag? Vad finns det nu för möjligheter för att lyfta fram nya artister, att ta till vara att det går att välja artister själv. Vilka artister kommer uteslutas från biblioteket av tillgängliga låtar? Vem är det som kommer att styra utbudet? Och vad kommer människor välja att lyssna till? Hur ska ”konsumenterna” påverkas till att lyssna till en viss artist?
Permalänk
Vidare så kan robotarna vara något som förmedlar känslor, genom att exempelvis ge sina ”herrar” makt och pengar. På så sätt finns det i det mänskliga inflytandet alltid inslag av känslor, men i dess autonomi kan väl det inte bli lika påtagligt. Robotarna bör ses till sina konsekvenser, därav dess betydelse och framförallt känslomässiga betydelse för människor.