oktober 20, 2008 vid 8:27 e m
· Arkiverad under användare/internet, arbete/fritid, identitet, media, mobiltelefoni, normer, offentligt/privat, offline/online, självpresentation ·Taggad icke-medierad, information, kommunikation, media, medvetande
Jag har under den senaste tiden varit djupt försjunken i studier, har öppnat upp många trådar som jag kan spinna vidare här på bloggen. Något som jag intresserat mig för är mediad/icke-medierad tillvaro (vilket jag även visat tidigare). Framförallt så har intresset hamnat på hur den vardagliga tillvaron kan de sig som medierad, genom att tillämpa en uppfattning om social distans. Som att vi kan befinna oss distanserade från varandra i tid och rum, och ändå kommunicera med varandra, genom den information vi lämnat efter oss i objekt (exempelvis: en kvarlämnad varm kaffekopp). Detta är också kopplat till hur vi tematiserar, och bygger berättelser, om andra i vårt medvetande och hur rena sinnebilder av händelseförlopp som vi kan (åter)skapa. Tesen är således att vi alltid lever medierat, men att de är de teknologiska formerna som vi talar om när vi vanligtvis menar media.
Ytterligare en sak som jag intresserat mig för är vårt sätt att leva med små korta informationspulser, ”uppdateringar”, om oss själva; att vi strömmar vårt liv genom (teknologiska) media. För visst är det så, och konstateras ständigt, att gränser upphör och omskapas samtidigt som vi behöver gränser och därmed återuppstår dem i nya former, med hjälp av nya medel. Hur vi framställs är också genom dessa fragment, sammantaget med andra faktorer, men tenderar det till att bli formella uttalanden utan direkt intim och mer emotionell innebörd som kan koppla människor närmare varandra?
Permalänk
oktober 1, 2008 vid 8:29 e m
· Arkiverad under anonymitet, arbete/fritid, data mining, identitet, offline/online, självpresentation, självövervakning, sociala nätverkssidor, teknologisk utveckling, textbaserad kommunikation ·Taggad asynkron, övervakning, självövervakning, synkron, totiki, totiki me, uppdaterad
Det var någon vecka sedan jag testade Totiki Me för första gången. Det är en applikation på datorn (med ambitionen att även vara webbaserad) som prenumerar på uppdateringar från olika ”sociala tjänster” på internet, såsom händelser på Facebook. Jag tänkte först att det faktiskt fanns ett behov av de tjänster som applikationen tillhandahöll: att inte behöva logga in på många olika sajter ständigt och jämt. Det är fortfarande en fördel för mig efter att jag använt programmet ett tag. Dock är problemet snarast det att den information som förmedlas blir lösryckt från sitt sammanhang. Det är som att få en notis om något som sker, men att inte vara där det sker utan att behöva förflytta sig, istället för att vara där det sker direkt. Ytterligare ett steg från den faktiskt avsedda interaktionen har tagits.
En annan sak som gör programmet speciellt är dess synkronitet, att kunna hålla sig (nästan) konstant uppdaterad med information. Det tror jag kan förändra vårt beteende, genom att gränser rivs ner på så sätt att ännu ett steg mot att integrera ”sociala tjänster” i vår verksamhet vid datorn och att på sätt och viss närma sig synkron kommunikation (något som sker nästan samtidigt). Även om något sådant som synkron kommunikation sällan förekommer medierat, över internet, utan är något som är mer förknippat med ansikte-mot-ansikte-möten. Dock är det väl en fråga om tolkning, då vi eventuellt kan hållas uppdaterade av andra människors beteende i en ganska strid ström (finns nog inga sådana applikationer som övervakar den andra personens datoraktivitet på en sådant sätt, men kommunikation med hjälp av webbkameror existerar). Viktigt att poängtera är att synkroniteten också kan leda till stress, som i så många andra områden där gränser bryts ner (som mellan arbete och fritid) kan detta bli till en del av att människor ska hålla sig uppkopplade och tillgängliga. Det kan gå så långt att det blir en förväntan, att du ska använda programmet och att svara snabbt när du kallas, det vill säga att du fått en notis om att någon har skrivit till dig.
Det handlar inte om att du blir övervakad, utan att du övervakar dig själv. För det är ju så att det är dig det handlar om där ute, hålla koll på vad andra människor gör med dig och att hålla sig á jour om vem du är och blir till.
Permalänk
