Elza Dunkels har postat ett intressant blogginlägg på Umeå Live om privat och offentligt, eller slutenhet och öppenhet.
Vi förordar öppenhet: du måste berätta när du mår dåligt och säg till fröken om nån är dum. Å andra sidan uppmanar vi barn att inte berätta för mycket, t ex på internet. För mycket är intressant i sig. Det antyder dels att vi redan har en bestämd uppfattning om vad som är lagom mycket och dels att vi delar denna uppfattning med omvärlden. Alla ska veta vad för mycket innebär.
Förhandlingen om vad som ska vara privat och offentligt som jag ser det är beroende av konsekvenserna av individers handlingar. Synligheten som det offentliga innebär kan både leda till positiva och negativa bilder av självutlämnande. Jag tror att det existerar en myt om att alla ska skapa sin egen lycka i att vara en synlig och offentlig person och på så sätt stärka sin status. Men å andra sidan handlar det inte bara om att bli synlig för en stor massa. Det handlar också om personlig integritet, vem är det som ska veta vad och var ska den personliga ogenomträngliga sfären sträcka sig. Vem är det som ska få lyssna på våra berättelser, precis det handlar blogginlägget om.
