A couple of weeks ago I wrote a paper, for a class in media and communication studies, about weblogs, citizen journalism and the public sphere. The paper begins with an account and critique of Habermas concept of the public sphere. After that I discuss cultural and economical developments within western news media and how it has affected contemporary news organization. Special attention is given to how media has increased the transformation of visibility of actions and the new possibilities for interaction between the former audience and the producers of news content. The paper finishes with a discussion of weblogs and citizen journalism as a potential emerging public sphere.
Jag har tidigare skrivit om vänskapens strukturering och omvandling på sociala nätverkssidor som Facebook. De media som internet, och i detta fall Facebook, utgörs av formar de möjligheter individen erbjuds till att skapa relationer till en annan individ. Relationen behöver inte basera sig på ett gemensamt engagemang men på ett internetmedierat samförstånd i att “acceptera” varandra att bli “vänner” genom att information om dem och deras sammankopplas och synliggörs. Det handlar således främst om ett synliggörande av varandra och inte nödvändigt vis om en mer intim relation.
Mediet strukturerar information genom att forma de handlingsmöjligheter har att forma och uppleva webbtjänster. På så sätt, precis som utanför internet, gör omgivningen möjligt att utifrån omgivande information forma vägen fram till hur en relation ska synliggöras. Varaktigheten i mediet gör att information blir statisk, synlig och inte lika flytande som i icke-medierade sammanhang. Det handlar då om att konkretisera en relation och kanske ta beslutet att föra samman olika människor som inte annars skulle föreställas ha någon koppling till varandra.
Angående att det finns en gräns på 5000 vänner på Facebook så frågar sig Steve Levy på Newsdesk: “How many friends are too many?” (Länk ursprungligen från Social media). I en kommentar till artikeln utvärderar en person sitt eget användande av de sociala nätverkstjänsterna och vilka han kallar för vänner:
ugh, I hate it when people just randomly add others onto their “friends” list… I go through every couple of months and take off the people I don’t actually ever talk to… and I don’t have anyone on my friends list that I haven’t actually met in person, so that means I’m taking off people that I at one point had some kind of connection with… but we don’t anymore, so why keep them on?! A lot of people use it as a self-esteem booster… well that’s just fine, if you’d rather lock yourself in a room for 12 hours a day pretending to have a social life instead of going out and getting one. But you know what? Most of us on facebook and myspace secretly mock the non-celebrities who have a ridiculous number of friends… because we know what’s up. Maybe one day they’ll clue in too.
Han upplever att antalet vänner fungerar som statushöjande och för att höja det egna självförtroendet i en känsla av popularitet. Hur ska mediet användas?
I mitt nuvarande uppsatsarbete, som handlar om unga föräldrar, har jag läst igenom flera självreflexiva bloggar och skummat igenom massvis. Ett fynd från läsandet, som inte kommer komma med i den slutliga uppsatsen, är bloggarnas matvanor. Bloggarna, som är i åldern 14-22 år, talar sällan om vad de ska äta eller har ätit. När de väl gör det så är det tacos som dyker upp. Vad är det för speciellt med tacos?
Jag tror att det fortfarande ses som ”annorlunda” mat: något som man inte äter så ofta och avviker från övrig mat som äts. Jag har visserligen inga belägg för detta, men jag föreställer mig även att tacos inte funnits att köpa i svenska matbutiker speciellt länge. Det är en rätt som är enkel att tillaga, vilket gör att den blir tillgänglig för fler personer att göra och äta. Blogginläggen, som antingen pekar bakåt mot det som hänt, från och med det tidigare blogginlägget, eller framåt mot vad som ska hända, så sticker denna matvana ut som något positivt avvikande.
Per Wirtén, chefredaktören för samhällsmagasinet Arena, reagerar över “skvallerflodens” förändring i tidningens aprilnummer. Internet gör, enligt honom, att skvaller och paparazzibilder får en ny status på mediemarknaden. Det som tidigare tillhörde den traditionella pappersbundna kvällspressens inkomstkälla ska nu ha blivit något som gratis kan klickas fram på datorskärmen. Författaren menar att detta för med sig att den traditionella papperspressen, såsom Aftonbladet och Expressen, kan sonika återgå till sin tidigare form som “fräcka nyhetstidningar”. Detta sätter verkligen stort hopp till att internet ska ta hand om det “mjuka” och snaskiga mediehändelserna medan kvällspressen ska stå som solida institutioner och förmedla nyheter, likt morgontidningarna.
Antagandet om att tidningarna kommer att återgå till någon tidigare form och nytt tilltal är knappast sannolikt. Vad är det som säger att medieanvändarnas konsumtion av skvaller och bilder mättas med internet? Inte heller är det sannolikt att kvällstidningar, som skapar sin profit på lösnummer, skulle bli mer inriktade mot, som jag tolkar det, “hårda” nyheter. Där redan morgontidningarna som ger nyheter efter ett mindre kändiscentrerat perspektiv.
I konkurrenshänseende så har kvällstidningarna, i jämförelse med internetmedier, fortfarande den stora fördelen av att vara i den icke-medierade delen av människors liv. De finns i tryck, i fysisk gestalt och löpsedlarna hänger synliga intill tobaksaffären. De bryter in i vardagen på ett tvingande sätt. Internet innebär ofta att individen själv får söka reda på innehållet och inte få det direkt presenterat förrän personen möts av en webbsida. Mediekonsumenter kommer att ta till sig kvällstidningarna, som kanske får närma sig det som sker på internet allt eftersom att det blir en större del av människors liv. Samtidigt har de möjlighet att använda sig av internetgenererat innehåll för att skapa rubriker. Än så länge lever den icke-digitaliserade tidningen.
Senaste numret av nyhetsbrevet från PR- och kommunikationsföretaget Springtime skrivs det om de nya folkrörelser som uppstår genom de kontaktytor mellan människor som skapas genom öppna rum för utbyte och engagemang över sociala nätverk. Med andra ord, att folk som inte direkt behöver känna varandra organiserar sig spontant och strävar, genom en kollektiv handling, mot ett gemensamt mål. Det är således en decentraliserad organiserad sammanslutning av människor som tillfälligt, men kan bli varaktigt, sluts upp och bland annat har potentialen till att bli en maktfaktor.
Detta beskriver det som ofta omnämns som “smart mobs” eller flash mobs. Som förövrigt är just det som bloggen Smart mobs handlar om.
Det intressanta med detta nyhetsbrev är inte detta fenomen i sig utan det exempel som de använder. Genom Facebook har medlemmar kunnat anmäla sig till att heja fram ett slumpvis utvalt knattelag i fotboll i bland annat Malmö. Enligt Skånska dagbladet anmälde sig drygt 800 personer redan i mars för detta event i Malmö som skulle ske i april. Vad som sen skedde förtäljer inte artikeln, men fotbollsförbundet ställde sig kritisk till engagemanget. I videofilmen ovan visar vad resultatet blev av en uppslutning för samma syfte i Stockholm.
Nu på söndag är det dags igen, men denna gång är det i Linköping då Hemgårdarnas BK ska hejas fram när de möter LKB Gottfridsberg.
Läser ett intressant och angeläget inlägg på SmartMobs. Författaren menar att människor nås av ett medierat budskap om en händelseutveckling som de kan förändra.
Den burmesiska militärjuntan har skurit av förbindelsen till omvärlden och begränsar hjälpsändningar. Samtidigt nås människor via twitter, bloggar, bilder och videos om händelsen. Vi är delaktiga i det som sker, fast på distans. Informationen finns där och det kan vara möjligt att agera tillsammans i gränssnittet för att förändra situationen. Hur stort moraliskt ansvar har var enskild individ?
För någon vecka sedan, vid ett flertal tillfällen, var det strömavbrott i hela kommunen. Det första kom oväntat en sen fredagskväll och förändrade hela området. När ljuset försvann kom människorna fram; ficklampor, tända ljus och rop förändrade hela till feststämning. Den uteblivna elen fick även mig att reflektera över hur sårbara vi är utan den. Då har vi bara oss själva och våra fysiska verktyg i vår direkta omgivning att lita på. Vi upphör vara medierade, våra förläningar av oss själva släcks ner.
Dagen efter besökte jag kommunens hemsida för att få mer information om händelsen. Ingenting var rapporterat om händelsen. Sökte även igenom de stora kraftbolagens hemsidor efter mer information. Ingen information där heller. En tid efter kom ytterligare ett strömavbrott.
Senare under dagen begav jag mig för att handla. Det visade sig vara ett illa valt tillfälle. Jag kom till affären 3 minuter innan ett, av kommunen, planerat strömavbrott skulle äga rum. Varför hade det inte stått någonting om detta på kommunens webbplats? Först tre dagar efter det första strömavbrottet så kommer det fram information om händelsen på kommunens webbsida.
Vid sådana här tillfällen, där samtliga invånare berörs, är det av yttersta vikt att samhällsservicen till kommuninvånarna fungerar. Här ska kommunens webbplats fungera som en länk som förmedlar uppdaterad information till invånarna. Tekniken finns där, det är möjligt att snabbt uppdatera en webbsida med nödvändig information. Nu går det helt enkelt för långsamt. Om informationen hade funnits där skulle tillförlitligheten för webbplatsen ökat markant.
Inte heller finns det någon plats där kommuninvånare kan samlas på internet för att diskutera händelser i kommunen. Det är bara enkelriktat information, från kommunens hemsida och lokala tidningar, som kan diskuteras ansikte-mot-ansikte. Det behövs en plattform för kommuner där lokala frågor kan diskuteras.
Ett EU-finansierat projekt, Primelife, har inrättats för att utveckla internetlösningar och applikationer som ska leda till en ökad personlig integritet samt diskutera identitetshantering på internet. Från Sverige deltar Karlstads universitet och dess datavetenskapliga avdelning i projektet.
Individuals in the Information Society want to protect their autonomy and retain control over personal information, irrespective of their activities. Information technologies hardly consider these requirements, thereby putting the privacy of the citizen at risk. Today, the increasingly collaborative character of the Internet enables anyone to compose services and to contribute and distribute information. Throughout their life with all its different facets, individuals will leave a trail of personal data. This enables various drawbacks for citizens and forms of unforeseen data use not endorsed by the citizens concerned. Employers access applicants’ online community profiles before inviting them to a job interview. Social networks in different countries have used details of customer’s online shopping habits or personal preferences without their permission. Such incidents raise substantial new privacy challenges:
how to protect privacy in emerging Internet applications such as collaborative scenarios and virtual communities
how to maintain life-long control over one’s private sphere.
Fryshuset i Stockholm har en verksamhet som kallas för nätvandrarna. Meningen är att dessa nätvandrare ska fungera som ett vuxet stöd för ungdomar där de interagerar på internet. Konceptet går helt enkelt ut på att vara tillgänglig. Under sommaren kommer de anordna en utbildning för en intresserade allmänheten.
Ny utbildning på Fryshuset: Att nätvandra 2008-04-18
Vilket ansvar har vi vuxna för att engagera oss i det som händer på nätet - och hur tar man som vuxen ansvar på nätet?
Vad gör en nätvandrare och hur gör man när man nätvandrar? Är nätet farligt? Hur kan man använda sig av nätet när man jobbar med ungdomar?
Kursen leds av medarbetare i Fryshusets projekt Nätvandrarna, och syftar till att problematisera kring frågor om ungdomar och Internet. Kursen tar avstamp i Nätvandrarnas erfarenhet av att finnas mitt bland ungdomarna på nätcommunities, men lyfter också upp generella frågor kring Internet. Du får en kortfattad översikt om hur communities är uppbyggda, och du får också möjlighet att själv prova på att vandra.
Till ett kommande projekt har jag letat efter normöverträdelser på internet som leder till en digital skandal (se Lynchning och skamgörande, “Skammad” online). Intressant nog så verkar det inte som om jag hittar några fullfjädrade skandaler där deltagare samlar digitalt lagrad information om förbrytaren. Exempelvis har jag tittat närmare på personer som blivit lurade på Blocket genom att de förskottsbetalat men inte fått varan (som är en ganska vanlig företeelse). Jag hittar väldigt få förekomster i bloggosfären av sådana berättelser. Mer förekomster är det i forum där också aktiviteten är högre på deltagarna. Det verkar inte som att dessa modererade forum gör det möjligt att hänga ut personer fullt ut. Information om förbrytaren hindras, personer som lägger upp alldeles för personlig information bannlyses. Samtidigt finns det en medvetenhet om att personen som utpekas inte behöver vara den faktiska förbrytaren. Till viss del läcker dock personlig information och berättelser om personen igenom.
Som exempel på detta är det en person som lurat till sig en handpenning på Ipod. Det visar sig senare att personen faktiskt använde sitt riktiga namn. Men att personen inte finns i Sverige och har uppgett en felaktig adress i Tyskland. Det blir ett drama där personens rykte säkerligen dras i smutsen. Det räcker med en enkel sökning på hans namn på en sökmotor för att finna brottet, som även delas av en person som bodde i samma svenska stad som förbrytaren. Detta är problematiskt. Denna person blev kontaktad och hade även tidigare blivit kontaktad i samma ärende när bedragaren tidigare varit farten.
Ytterligare exempel visar på hur familjen till förbrytaren kontaktas och hotas och hur polisen lågprioriterar brottet. Detta leder till en potentiell lynch mob som kan ta stora proportioner. Men tydligen är inte normbrottet och de digitala fotspåren tillräckligt tydliga för att det ska vara möjligt i de fall som jag påträffat.
Jag skriver om internet ur ett samhällsvetenskapligt perspektiv. En grundläggande tanke är att internet integreras i vardagslivet. Vad är det för sociala och emotionella upplevelserna som skapas av denna integration? Hur förändras vår kommunikation med varandra? Hur kan man förstå förhållandet mellan teknik, individ och samhälle?
