Jag funderat lite över internet som medium. Otaliga gånger har internet diskuterats som ett hybridmedium, där olika modaliteter och perceptuella handlingsmöjligheter framträder. Framförallt är det internets interaktivitet som betonas när det särskiljs från andra medier. Detta är dock att förenkla internet och andra medier.
Internet är inte bara ett deltagande media (socialt media) där kollaborationer bygger upp innehållet, det finns mer statiska monologformer även på internet. Samtidigt är det viktigt att påpeka att text, bilder och ljud har en social historia. Ur en sociohistorisk process har dessa växt fram genom samarbete och konflikt: ur en interaktiv process.
Mottagandet av det innehåll som medier sänder ut är även att betrakta som ett reflexivt projekt, där innehåll inbäddas i individens receptionskontext och innehållet är då, på sätt och viss, interaktivt när det får ett mer långvarigt avtryck. Det kan handla om hur radioutsändningar sätter igång tankeprocesser som senare får konsekvenser för framtida skeenden. Det vill säga: innehållet från media används i symboliska utbyten ansikte-mot-ansikte och utgör då materialet som i en interaktiv process konstruerar verkligheten.
Jag tycker att det är dags att gå ifrån att tala om ”internet” och istället börja gå in på de delmedium som innesluts i begreppet. Istället för att tala om internets möjligheter är det av större potential att exempelvis tala om strukturellt utformade webbloggar som medium. Självklart finns det avvikelser och bloggar används på olika sätt. Det måste finnas någon minsta gemensamma nämnare att ha som utgångspunkt för att inte fastna i en improduktiv relativism. Eller åtminstone utveckla gångbara begrepp för att analysera det flyktiga mediet vars innehåll, och därmed form, ständig förändras.
Detta må vara en diskussion som redan har passerat. Internet kanske har integrerats tillräckligt mycket i det kollektiva medvetandet för att börja tala om distinkta delar av mediet. Eller kanske är det så att det inte är möjligt att göra det, då fokuseringen hamnar för mycket på mediets konsekvenser för användarna än hur mediet formar användandet.
