Internetsociologi

Angående mitt tidigare inlägg “Hacking Capitalism -The Free and Open Source Software (FOSS) Movement” så har jag tittat på en äldre - men relaterad - artikel av Johan Söderberg från 2002: “Copyleft vs. Copyright: A Marxist Critique” (som även finns i en kortare svensk version här). Utvecklingen av fri programvara undersöks ur ett marxistiskt perspektiv med en modifierad historisk materialism som ett analysverktyg och ramverk .

Författaren menar att information har varufierats till att bli en källa för profit. Det är inte informationen som resurs som har förändrats utan det är deras bytesvärde. Därav försöker kapitalet kontrollera tillgången till informationen för att kunna skapa profit på en marknad där informationen kan handlas. Digitaliseringen av information leder till problem för kapitalet att kontrollera informationen när den kan dupliceras och modifieras. Kontrollen över individens beteende i relation till informationen är genom att skapa sociala normer, marknader, arkitektur (teknologiska artefakten och dess kodning), och lagstiftning som talar för deras sak. Sociala normer gällande fildelning har inte gått kapitalets väg. Låga kostnader och liten risk för att åka fast gör att marknaden inte begränsas. Immaterialrätt - juridisk reglering av intellektuella verk, som upphovsrätten - organiseras på global och nationell nivå. Arkitekturen är genomtränglig produkter kan genomträngas och omkodas till att bli mer rörlig.

Författaren menar att det är en maktkamp mellan produktionskraften och överbyggnaden. En hackerkultur bryter in mot kapitalets monopol på informationen och dess spridning.

Samarbetet som öppen källkod och projekt som Wikipedia möjliggör kollektiv lärande och en kollektiv produkt. Detta skapar en spricka mellan privatägande och kollektivt ägande, copyright och copyleft. Företagen svarar med att skapa en ny marknad med licenser. Företagen använder den kollektiva rörelsens arbete som gratisarbete, vilket försämrar arbetsförhållandena för de som är anställda inom företaget.

Jag kan hålla med om att teknologin förändrar arbetets organisering och kapitalets sätt att skapa profit. Frågan är om detta är kapitalismens undergång. Vilket det antagligen inte är, utan att arbetskraft ersätts med teknologi och spetskompetens. Nya arbeten kommer att uppstå för att hantera teknologin och gamla arbeten kommer att försvinna. Än så länge är inte kampen mellan hackerkulturen och kapitalet avgjord.

Jag har ett par gånger pingat till Twingly när jag refererat till nyhetstidningar online. Själva processen beskrivs på ett intressant sätt. I den sista rutan i ping-processen får/har avataren en medalj. Med viss osäkerhet tolkar jag det som att det dels handlar om att höja ens status, som bekant medaljer används till. Samt att personen ska känna en viss stolthet över att ha bidragit till nyhetstidningen.

Varför tyckte jag detta var intressant? Jo för att bloggandet till stor utsträckning handlar om synlighet och synlighet kopplas här samman med stolthet.

Att prata på offentliga platser tala högt och ljudligt om gårdagens klavertramp eller något annat som kan anses tillhöra det privata hör till vanligheterna. Idag finns det över 10 miljoner mobilabonnemang, det vill säga fler än vad det finns invånare i Sverige. Detta skapar en situation där mobilen kan tränga sig på i de mest obekväma sammanhang.

Jag läste under dagen i Solove - The future of reputation: gossip, rumor and privacy on the internet om “organisationen” Society For HandHeld Hushing. Som verkar för att låta det privata mobilpratandet förbli privat. Ett sätt att komma till bukt med problemet är att dela ut SHHH-kort till förövaren, den som olägligt pratar i mobiltelefon. På en del av korten, som man till viss del fyller i själv, kan man kryssa i eller skriva vad personen pratar. På Så sätt uppmärksammas personen på att det privata flyter ut i det offentliga genom att försöka skapa en situation av förlägenhet. SHHH cards.

Anders Mildner som bloggar om nya medier för Sydsvenska dagbladet reflekterar över tillgänligheten till musik i olika mediagenerationer. I de tidigare mediagenerationerna har musik inte varit en färskvara utan något som förvärvats i ungdomstiden för att sedan hållas kvar, enligt Mildner. Han menar att svårtillgänligheten till att få tag på och lyssna musiken gjorde det svårt att ändra musiklyssnarbeteende.

Nu, däremot, antas fildelning och olika former av tjänster för spridning av musik såsom Last.fm gjort det möjligt att hinna med och hitta ny musik. Det är serendipity, att plötsligt finna något som man inte letade efter. Även om man kanske hade ett latent behov av just det musikfynd som uppenbarade sig.

Det är ju bara en teori, som kanske inte överenstämmer med hur det verkligen förhåller sig. Men det finns något i hur media omstrukturerar och möjliggör olika former av sätt att leva.

Jag funderat lite över internet som medium. Otaliga gånger har internet diskuterats som ett hybridmedium, där olika modaliteter och perceptuella handlingsmöjligheter framträder. Framförallt är det internets interaktivitet som betonas när det särskiljs från andra medier. Detta är dock att förenkla internet och andra medier.

Internet är inte bara ett deltagande media (socialt media) där kollaborationer bygger upp innehållet, det finns mer statiska monologformer även på internet. Samtidigt är det viktigt att påpeka att text, bilder och ljud har en social historia. Ur en sociohistorisk process har dessa växt fram genom samarbete och konflikt: ur en interaktiv process.

Mottagandet av det innehåll som medier sänder ut är även att betrakta som ett reflexivt projekt, där innehåll inbäddas i individens receptionskontext och innehållet är då, på sätt och viss, interaktivt när det får ett mer långvarigt avtryck. Det kan handla om hur radioutsändningar sätter igång tankeprocesser som senare får konsekvenser för framtida skeenden. Det vill säga: innehållet från media används i symboliska utbyten ansikte-mot-ansikte och utgör då materialet som i en interaktiv process konstruerar verkligheten.

Jag tycker att det är dags att gå ifrån att tala om “internet” och istället börja gå in på de delmedium som innesluts i begreppet. Istället för att tala om internets möjligheter är det av större potential att exempelvis tala om strukturellt utformade webbloggar som medium. Självklart finns det avvikelser och bloggar används på olika sätt. Det måste finnas någon minsta gemensamma nämnare att ha som utgångspunkt för att inte fastna i en improduktiv relativism. Eller åtminstone utveckla gångbara begrepp för att analysera det flyktiga mediet vars innehåll, och därmed form, ständig förändras.

Detta må vara en diskussion som redan har passerat. Internet kanske har integrerats tillräckligt mycket i det kollektiva medvetandet för att börja tala om distinkta delar av mediet. Eller kanske är det så att det inte är möjligt att göra det, då fokuseringen hamnar för mycket på mediets konsekvenser för användarna än hur mediet formar användandet.

Webbsidan Barn och Internet slog för en tid sedan upp sina portar. Sidan handlar om barns användande av internet och hur det kan ske på ett säkert sätt. Jag har inte hunnit läsa allt innehåll och inte heller blivit medlem. Det har däremot Elza Dunkels på bloggen Nätkulturer gjort. Hon kritiserar sidan för att utan att uppge källa använda sig av hennes texter. Det skapar, som i många andra sammanhang, ett frågetecken om webbsidans trovärdighet.

Min första tanke när jag ser webbsidan utformning är hur det är påtagligt det är med annonser. Det brukar vara ett tecken på en vilja att skapa ekonomisk vinning och då eventuellt på bekostnad av kvalitén på informationen. Något annat som framträder tydligt är målgruppen för sidan, vilket inte är barn och ungdomar, utan föräldrarna till dessa barn. De ska berätta hur det är och vad man ska göra, var gränserna ska dras. Normerande, självklart, det finns inget annat sätt. Men som sagt, jag har inte hunnit titta närmare på sidan och ska inte såga den helt.

Bakgrund
Vi använder all tänkbar säkerhetsutrustning och skydd till våra barn. Bilbarnstol med fyrpunktsbälten, hjälm när de cyklar. Fritidsintressen som hockey och ridning kräver sina egna skydd. Överallt är vi vuxna med och påverkar barnets säkerhet, allt för att de ska vara så skyddade som möjligt.

När det kommer till användandet av Internet lämnas de flesta vind för våg i den digitala medievärlden. Samtidigt ökar oron stort bland vuxna för vad barnen gör på nätet. Vilka chattar de med? Blir de kränkta? Möter de på porr eller våld? Ja frågorna är många.

Enligt datainspektionens senaste rapport 2008-01-18 svarar en majoritet av våra ungdomar att deras föräldrar har mycket liten insyn i vad de gör på nätet. Det blir samtidigt allt mer vanligt att ungdomar helt eller delvis döljer sina förehavanden på Internet.

Vision
Huvuduppgiften för Barn och Internet är att skapa och driva en informativ och inspirerande webbportal för att öka vuxnas förståelse och kunskap om barn och ungdomars tid på Internet.

Vi vill med aktivt arbete få barn och föräldrar att gemensamt skapa en trygg grund för framtida Internetanvändande och måttlig tid framför skärmen.

Webbportalen presenterar fakta, aktuella artiklar, forskning, risker, preventiva råd, länkar och nyhetsbrev. Samtidigt ska portalen ge besökaren möjlighet att läsa webbloggar, utbyta erfarenheter och idéer i diskussionsforum.

Som vuxen är det viktigt att ta ansvar för barnens tid på Internet. (Barn och Internet)

Jag har kommit på mig själv med att ha lite för höga tankar om textbaserad asynkron kommunikation, det vill säga icke samtida mänskligt samspel. Detta exemplifieras i att förväntan om ett svar hos sändaren av ett epost inte uppfylls hos mottagaren. Det är vanligt att mottagaren selektivt väljer bort att svara på vissa frågor, kommentarer eller att inte svara alls. Detta ligger i mediets potential, att med lätthet kunna välja svara eller inte. Vi styrs inte av samma sociala regler som turtagningsregler (som att på en fråga följer ett svar) i synkron ansikte-mot-ansikte interaktion. Även om selektiv självpresentation och val görs, så finns det ändå konventioner om att interaktanter måste svara på frågor. Gör man inte det går det lätt att starta ett korrekturförfarande och försöka rätta till interaktionen: som att ett svar följer på en fråga. Detta bygger på att kommunikationen just är synkron (även om en meningsfull interaktion aldrig är exakt samtida).

Även om tidsdimensionen kan överbryggas med internet, att nå personer långt bort från ens egen geografiska position, så hindras interaktionen i textbaserad asynkron kommunikation. Det tar tid att få svar på en fråga och det är just tidsåtgången och slutenheten om sändar- och mottagarkontext som gör det svårt att skapa en fungerande interaktion. Internetmediet gör här interaktionen långsam, till skillnad mot interaktionen ansikte-mot-ansikte.

Varför väljer då mottagare att inte svara på epostmeddelanden eller andra meddelanden i asynkron kommunikation över internet? Detta skapar givetvis spekulationer hos sändaren: Varför svarar han/hon/det aldrig? Skrev jag något olämpligt? Kom eposten verkligen fram? Skickade jag till rätt person?

Vi förväntas att vara uppkopplade allt mer, att vara medialt tillgängliga. Det är en del av det internetintegrerade samhälle vi lever i. Men vi väljer att göra oss otillgängliga att utnyttja mediet för att undvika vissa sociala interaktioner. Samtidigt som vi är inneslutna i mediet så öppnar det dock upp valmöjligheter till handling. Därför är internetanvändandet väldigt individualiserat.

På danska politiken.dk är det möjligt att spekulera i framtida nyhetshändelser.

I eftermiddags skulle jag registrera mig till en kurs. Det jag inte tänkte på var att jag var tvungen att visa upp ett kvitto på att jag betalat kåravgiften. Tidigare har jag visat upp en utskrift med den registrerade räkningen från min internetbank, men denna gång hade jag inte det pappret med mig.

Jag insisterade på att jag skulle kunna skicka över samma information som jag annars skulle ha skrivit ut och visat upp vid denna expedition. Det gick inte för sig. Samtidigt som personen bakom disken förstod mitt resonemang, så kunde hon ändå inte fullt ut acceptera det. Det handlar också om att kunna identifiera sig som personen som betalat räkningen, men det kunde jag ju göra redan där på expeditionen. Autenticiteten finns tydligen i det utskrivna pappret, och inte i informationen, som är lika manipulerbar i utskrivet format som i digitalt format.

Fake name generator skapar inte bara slumpmässigt påhittade namn utan även en påhittad adress och ett personnummer som passar till namnet. Tidigare kunde man slå i uppslagsverk efter (o)kända storheter och låna den personens namn, nu får man en hel identitetshandling.

De digitala fotspåren som lämnas efter personer kan således till viss del förvanskas om de tar sig an en fejkad identitet. Internet har ett inneboende frågetecken i och med att det är virtuellt. Det är dock inte alltid detta uppmärksammas. Lite beroende av hur mycket information som finns tillgänglig är det bara en skugga av en person utanför datorskärmen. Visserligen rör vi oss alltid gentemot skuggor av personer, deras fulla jag kan aldrig upplevas.