Digg Recovers a Stolen Xbox. A guy in Philadelphia gets back from SXSW to find that his house has been burgled and his Xbox stolen. He gets a new Xbox and receives a message via Xbox Live asking for a ransom to get his old console back. The message comes from an actual valid gamertag. The guy calls the police, but they don’t care. So he blogs about it, publishing the offending gamertag, and the blog entry gets Dugg. Readers trace the gamertag and relentlessly harass the Xbox-napper till he gives up and returns the hardware. (Från time-blog)
I en artikel i the Inquirer berättas det om en man som blev av med alla sina tillhörigheter från sitt hus, på grund av att någon utgav sig för att vara honom på Craiglist (en svensk motsvarighet skulle vara blocket.se). Där publicerade denna imitatör ett anslag om att det var fritt fram att hämta allt som fanns i den förstnämnda personens hus, eftersom att han inte behövde sakerna längre på grund av en resa. Detta stämde inte alls, och när väl husägaren fick reda på vad som höll på att ske, skyndade han sig hemåt. Påväg mot sitt länsade hus så mötte han fullastade bilar på vägen med hans saker. Trots att han vädjade till de i bilarna och till dem som ännu var kvar i huset, så vägrade de att lämna tillbaka hans saker och hänvisade till anslaget på Craigslist.
Rättfärdigandet av beteendet skedde med hjälp av internet, som i detta fall var en mycket opålitlig källa. Intersubjektiviten bland deltagarna säger att det som står på internet är sant. Säkerligen finns det någon psykologisk process bakom harmoniseringen av dissonansen mellan vad ägaren till sakerna sa och deras uppfattning om att de kan rättfärdiga sitt beteende genom att hänvisa till en internetbaserad källa.
Jag tror att sådana här internetbluffar är svåra att hindra så länge pseudoanonymitet råder på internet.
Jag har under en tid använt mig av Diigo som ett verktyg för att studera internet. Diigo är en tjänst för att skapa sociala bokmärken och anteckningar. Förra veckan släpptes version tre av deras tillägg till webbläsaren med ett ökat fokus på interaktivitet mellan medlemmar (för en recension se här)
Tillägget möjliggör att enkelt lägga till och tagga bokmärken, skapa anteckningar och noteringar. Systemet som fångar upp denna information, som kan hållas privat, gör det möjligt att på samma sätt som delicious söka igenom andras bokmärken. Skillnaden med denna tjänst är tillgången till andras anteckningar och tankar kring webbsidor. Detta kan skapa en kritisk offentlighet gentemot webbsidors innehåll, där användarna får mer att säga till om. Flera perspektiv kan tillgängliggöras och kunskap kan byggas upp med hjälp av andra läsningar.
Jag skrev för ett par dagar sedan om hur det kan bli möjligt att söka efter ett specifikt ansikte/kropp med hjälp av ett referensfoto. Online Dating Insider rapporterar om en ny internetbaserad tjänst, Taaz.com, där användare kan ladda upp fotografier på sig själva och som enkelt kan retuscheras (förändra olika egenskaper i läppar, ögon, hud och hår). Dock är det inte genomgripande biologiska förändringar utan snarare handlar det om att förändra ytan genom olika färger (som smink och hårfärg/typ).
Let’s face it, most personal ad photos are a faint glimmer of reality. Men and women are equally guilty for posting photos that don’t reflect their true self. Photo variations include the “10 years ago” photo, the “hide the body” or most often, the “that dot way in the back is me”, in which case it could be the person, Angelina Jolie or Sasquatch.
Anyone who has tried online dating has at one time or another, walked away after a date scratching their head at why the blonde bombshell/handsome devil in the photo could look like, you know.
Most personal ad photos are simply bad photos. Blurry unrecognizable faces, or my favorite, the “10 hairstyle” profile. Short hair, long hair, a few extra pounds, thin as a rail. Will the real you please stand up? (Online Dating Insider)
Tjänsten är i stor utsträckning automatiserad och det verkar som att det är lätt hänt att det inte ser autentisk ut, vad nu autenticitet är, och inte är, i detta fall. Dessutom verkar många användare, åtminstone på topplistan, inte använder tjänsten så som skaparna avsett, utan ser det som en ploy och använder den för att uppenbart förändra ansikten till det extrema.
Användningen av tjänsten är beroende av individen, men dess öppna syfte är möjligheten att manipulera användarnens självpresentation till att bli mer diskursivt tilltalande. Den tillfälliga attraktionen kan, som ovan nämnts, leda till besvikelse men också som en inkörsport till att öppna upp en interaktion. Vi väljer ofta vår självpresentation genom bilder strategiskt på internet, vilket betyder att vi inte kan skapa alla perspektiv av oss själva utan bara det som vi känner passar oss för stunden.
Yttre symboliska attribut har alltid funnits och försvinner aldrig från människor. Vår självpresentation kan till en början ligga som en parallell till vår upplevelse av hur vi är, men kan efter en tid inlemmas i vår förståelse av oss själva. Som personen som alltid måste ha smink för att ingen har sett personen utan smink.
Global Voices Online, som är en form av ”oberoende” media, rapporterar från marginaliserade områden i världen genom medborgarjournalism. Ett delområde av webbsidan är framförallt fokuserad på yttrandefrihet och internetcensur. Där finns det en mash-up: en googlekarta kombinerad med information om områden i världen där censur mot olika web 2.0 webbsidor på internet har skett, men även information om olika grupper som kämpar mot censuren.
The Map does not aim to index all kinds of web filtering, but rather to provide an overview of online censorship efforts related to the social web and major web 2.0 websites. This project will also track and explore the relationships between anti-censorship groups in different parts of the world who are collaborating to defend the right to access web 2.0 tools and websites.
The Access Denied Map will try to contextualize and situate that battle by focusing on two areas:
1. the crackdown on web 2.0 websites;
2. the amplifying of local campaigns defending the right to access web 2.0 tools and websites.
The Access Denied Map will lead interested readers to content that enables them to support anti-censorship movements and keeps readers abreast of the filtering situation in various parts of the world. It will also facilitate collaboration between activists, allowing them to find each other, share tactics and strategies and experiences.
En gemensam nämnare för många av inläggen handlar om hur något ur den privata sfären, eller som ska hållas i skuggan för medborgare, blir till offentligt. Detta är basen för ”many-to-many”sidor som byggs upp av användargenererat material.
In August 2006, Bahrain blocked access to Google Earth for few days. According to Bahrain Center for Human Rights, the reason of the block may be because Google Earth ”allows users to see the lavish palaces and illegal coastal reclamations on land privately owned by members of the Al-Khalifa royal family, images which would otherwise be inaccessible to regular citizens.”
Häromdagen registrerade jag ett konto på Lunarstorm, jag blev lite förvånad när jag möttes av:
Förresten…
Att göra någon illa, gör lika ont på nätet, som utanför nätet.
Hur självklart är det egentligen inte att våra handlingar skapar konsekvenser in i människors liv även via internet. Emotionella budskap kan fånga oss, internet med sin sociala karaktär har inte samma egenskap som TVn: att det går att stänga av internet. Numera är internet även utanför internet. Detta bygger på att det som berör oss kommer att ha en varaktighet och betydelse för oss i under en längre tid.
Upplevelser av skamgörelse och mobbning på internet får konsekvenser för vårt liv utanför internet såväl som på internet. Vi får bära med oss sådana emotionellt intensiva uppevelser genom vår vardag. Företeelser av emotionellt plågsamma eller lyckosamma upplevelser kan dock hålla sig inom den sociala världen på internet och behöver inte läcka ut över andra sociala världar. Det är därför läckorna mellan de sociala världarna som skapar instabilitet i våra liv och de är dessa som måste tätas.
Vi vet inget om receptionskontexten för individer som använder olika medium likväl träffas ansikte mot ansikte, mottagandet är inte givet på förhand utan är beroende av de tolkningar som individen gör. Därför ska inte emotionella upplevelser likställas mellan deras existens i olika sociala världar.
När spridning av information på internet sker och vilka konsekvenser det får går inte att avgöra på förhand. Daniel Solove talar i sin nya bok The future of reputation (76 ff) om (det intentionella) skamgörandet av individer och företag på internet. Där det privata blir tillgänglig för den offentliga massan.
Normbrott är det som skapar skamgörandet. ”Normpoliser” skapar en situation där någon eller något person som agerat i oenhetlighet med någon norm hängs ut för allmän beskådan. Bilder, filmer, blogginlägg är några medel för att skapa effekter av detta. Det kan i vissa fall handla om elektronisk mobbning. Detta är en oerhörd konsekvens av informations flyktighet och spridning på internet i både lokal och global skala. En vidgande spiral kan bildas där informationen sprids, växer och omarbetas och sparas för evigt på internet.
Skamgörandet jämförs med en lynchmob, där människor tar lagen i sina egna händer för att skippa rättvisa. Här märks det att ”skamgörande” egentligen är intentionen bakom handlingen och handlar om hur man vill få en person att åtminstone ”tappa ansiktet”. Det som sker är mer än så, det är ett nät av emotioner som uppstår i olika stadier under denna process. Den som blir uthängd behöver inte känna skam, utan kan stå för vad den har gjort med en viss ”stolthet”. Se videoklipp nedan:
Om skammen upplevs så bryts banden till den konforma sammanslutning, eller referensgrupp, som upprätthåller normen och ett stigma skapas. Det sociala bandet till samhället kan även de brytas och en spiral av skam kan upplevas, då varje situation upplevs som en skamsituation. Senare empati från gärningsmännen hjälper sällan, utan det finns redan en digital brännmärkning.
Observerbarhet handlar om problemet att vi inte kan veta andra människors mentala tillstånd. Människor kommunicerar medvetet och omedvetet med varandra om sina mentala tillstånd, de blir observerbara, utifrån detta dras rätta eller felaktiga slutledningar (se Sacks 1995 114 ff). Detta kan exemplifieras med slutledningen att en person som vänder ryggen till i ett möte känner aversion för den andra. Detta är beroende av kontextuella markörer.
Någon gång under livet uppstår en medvetenhet om att man är observerbar (skilj observerbar från synlig). Detta leder till en ”observerbarhetsstyrning” och strategier för att undkomma att bli påkommen ett sanktionerade beteenden. Ett barn på dagis som slår ett annat barn är väl medveten om att det är ett sanktionerat beteende av dagispersonalen. Därför gör sig barnet medvetet om att ingen vuxen tittar när den utför handlingen.
På internet ger inte individer ifrån sig så mycket information om deras mentala tillstånd. Detta måste explicit kommuniceras för att bli observerbart. Internet är alldeles för statiskt för att ge ifrån sig sådan information. Det skapas fel i turtagningar i konversationer; där man vid tystnad antar att personer finns tillgängliga framför sin datorskärm när personen i själva verket inte är där. Avsaknaden av kontextuella (sammanhangs-) markörer kan också skapa andra feltolkningar om sinnesstämningar och andra belägenheter. Förekomsten av överlappningar i textbaserad konversation kan leda till förvirring och behov av reparation. Intersubjektiviteten måste återskapas.
MMORPG-spel visar på samma problem. Stillastående personer tolkas vanligtvis i vardagen som att stå att vänta på något och i fel sammanhang blir det ett avvikande beteende. Inom många spel så är det vanligt att avatarer står livlöst, men att spelaren kan vara fullt upptagen med att göra något som inte alls representeras i avataren. Detta skapar problem, som tidigare nämnts, för turtagningen, där individen kan antas vara tillgänglig fast den inte är det. Den frånvarande observerbarheten gör det också svårt att koordinera handlingar tillsammans på uppdrag i de virtuella världarna, där symboler för mentala tillstånd och intentioner blir svåra att förmedla. (se Moore, Ducheneaut & Nickell 2006: 42 ff).
Om emotioner vill förmedlas för att uttrycka en sinnesstämning så finns det möjlighet att bygga upp detta på internet. Symboliskt material används för att representera sig själv, inte bara i text utan i bilder, beteende- och handlingsmönster, ljud och komposition. Detta måste reflexivt inlemmas i självpresentationen för att göras tillgänglig för observation av ett mentalt tillstånd. Internet må vara ett trångt medium för att överföra sådan kontextuell information. Ibland så vill inte individer göra det heller, utan vill dölja sina mentala tillstånd, vilket kan användas strategiskt för att ”lura” andra interaktanter och åskådare. Stolthet kan undertryckas och en självpresentation av mer modest slag kan tillämpas för att skapa en mer anpassad representation av sin sinnesstämning. På så sätt är internet ett smidigt medium och väcker frågor om bland annat ”autonoma agenters” roll och identitetsexperiment, där interaktion kan ske med ”fiktiva” och ”simulerade” persona.
Microsoft har nyligen i USA lämnat in en patentansökan för en mjukvara som ska användas för ansiktsigenkänning. Image-Based Face Search kallas patentet, och där förklaras hur en referensbild med ett ansikte kan laddas upp från en mobiltelefon, dator eller liknande. Detta för att senare kunna jämföras med en mängd andra bilder och utifrån denna process hitta ansikten som liknar den uppladdade bilden. Det finns en marknad för detta inom flera olika sektorer i samhället. Framförallt sektorer förknippade med säkerhet och övervakning. Men det finns även andra mer kommersiella användningsområden.
På bloggen Dial A Phone, som handlar om internetdejting, kommenterar bloggaren Nick den potentiella effekten för denna verksamhet:
”Imagine a dating site that allowed you to upload a photo of a certain hot celebrity and then returned profiles of all the users who looked like them?
Another implementation of the software is a HotOrNot style application – the user is shown a face and then rates it according to how attractive they find the person.
As you can see from the screenshot below the user can say they really like a persons eyes but that they aren’t too keen on the mouth. Microsoft can then take this information and find some matches that are more suited to your tastes. This would have huge potential in the lucrative online dating industry.”
Detta är bara ett av många led i ”förytligandet” av människor till att skapa en essens av yttre visuella egenskaper. Internetdejting strukturerar om det sätt som människor möts och de potentiella möten som kan ske. Genom internetmedia är det meningen att ett intryck ska medieras (förmedlas), detta konstrueras som ett spel, där individer positionerar sig själv till att falla en föreställd andra i smaken.
Jag tror att internetdejtarna kommer komma på strategier för att fångas upp i sökresultaten om detta implementeras i internetdejtingindustrin. Inte kommer människor att använda sig av det gamla passfotot i sina presentationer. Istället kommer redigeringsprogram att användas för att retuschera och därmed omskapa visuella självpresentationer. Kanske är detta en något drastisk syn på vad som kommer hända, men förskönandet av det yttre är något som är starkt förankrat i många individers upplevelse av sina kulturer.
Om det blir så att man söker efter personer som liknar kändisar, så undrar jag varför man vill vara ihop med någon som liknar en kändis? När personen egentligen söker kontakt med kändisen. Istället för att få en medierad upplevelse av kändisen, så får man nästan den verkliga personen till det yttre (deras övriga kvalitér är sällan synliga). Plastikoperationer har visat hur människor söker efterlikna kändisar med hög status genom att modellera om sina kroppsliga attribut. Men till vilken nytta? När de själva aldrig kan bli den kändisen, utan bara en blek kopia som påminner om originalet.
Så istället för att alstra originalitet kan det detta vara ett uttryck för att eftersträva ideal och skapa normer för hur den yttre kompositionen ska se ut. Detta är inget unikt för vår tid, men nu tillåter teknisk utveckling att göra det på ett mer effektivt sätt, och att vi nu lätt kan skapa och hitta dessa eftersträvansvärda ideal, i en djungel av självpresentationer.
Hur länge håller ytan? När börjar fasaden att spricka? När börjar man bry sig om andra kvalitér än det yttre?
I kanal 5 igår visades programmet Dateline; producerat av NBC och baserat i USA och har sänts sedan 1992 (enligt Wikipedia). Jag har bara sett avsnitt men såhär var ploten till gårdagens avsnitt:
* En av polisen bemyndigad person – via Predator Justice – spelar en flicka under 15 år i en chatt
* Mannen X som söker sexuellkontakt med ”flickan” får adressen till ett hus där hon ska vara ensam hemma
* X kommer till huset och en kvinna utklädd till minderårig lockar in mannen i huset
* I köket konfronteras mannen med programledaren
* X erkänner eller förnekar
* När X kommer ut ur huset tillfångatas han och sätts i häkte tillsammans med andra män som gått i samma ”fälla”
Ett problem med programmet, ur en narrativ synvinkel, är att offerrollen är otydlig. Detta eftersom att det egentligen inte finns någon flicka som kan bli utnyttjad, utan en påhittad. Istället blir mannen som söker sexuell kontakt ett offer, inte som sexuellt utnyttjad eller som inte ansvarig för sina handlingar, utan för att han har blivit lurad. Ett antagandet är att aversionerna mot sådant beteende är så stora att trots detta så kopplas mannen starkt till förbrytarrollen.
Var det kommersiella intresset finns i att visa detta; var antas det allmänna intresset finnas? Spelar programmakarna på människors rädsla, eller kanske på deras fascination av hämnd och ”rättvisa”? Programmet liknar många andra som producerats i USA, med förbrytare som fångas upp av lagens långa arm. Regulativa normer skapas och upprätthålls. Rättvisa ska explicit visas som segrare. Viktigt ur internetsociologiskt perspektiv är att programmet ställer implicita frågor om internet som medium.
Programmet kan ha mer generella konsekvenser. Jag uppfattar idén som ett sätt att skapa normer, inte bara för att förhindra sexförbrytare att söka kontakt på internet med minderåriga, utan även för att ifrågasätta hur öppet internet ska vara. Ska vem som helst kunna ta kontakt med vem som helst?
”Men det blir ju ganska tydligt här hur lätt det är att låtsas vara någon annan via internet..helt otroligt att så många vågar möta folk irl..efter att bara ha pratat via en chatsida eller liknande!! [...] Dateline visar ju ännu mer vad det är för freaks som lurar därute i cyberspace…”
I bloggen Junior Creative visar på samma sak, där hänvisas det till ett reklamfilm som visades i pausen till programmet. I annonsen söker en mamma kontakt med sitt barn anonymt för att göra en poäng över att hon har köpt pizza. Bloggaren sammanfattar inlägget med:
”Inte den mest oturliga mediaplacering, men jag blev i alla fall inte så sugen på en Grandiosa Power Pan.”
Slutligen så handlar programmet om att ifrågasätta teknikens struktur och tillämpning. Men de går inte till botten med vad det är som driver sexförbrytarna utan fungerar mer som en hov som samlar på sig anomalierna som skapar upprätthåller och skapar exempel för vad som är normal sexualitet. Även medvetenheten om sexförbrytares existens stiger hos allmänheten, media fungera genom att sätta en agenda att tala om. Detta är den viktigaste delen av programmet. Däremot är det inte tekniken som är problemet, sexförbrytare kommer antagligen hitta nya strategier för att säkerställa att de inte åker fast.
Jag skriver om internet ur ett samhällsvetenskapligt perspektiv. En grundläggande tanke är att internet integreras i vardagslivet. Vad är det för sociala och emotionella upplevelserna som skapas av denna integration? Hur förändras vår kommunikation med varandra? Hur kan man förstå förhållandet mellan teknik, individ och samhälle?
